Månadens gästbloggare: Mari Lindberg

November månads gästbloggare heter Mari Lindberg. Vi träffades för bara några dagar sedan eftersom vi båda var utställare på lördagens bokmässa i Torslanda. Maris debutbok heter ”Ringar av gräs” och handlar om hennes mammas farfar Simon som kom som rysk flykting till Sverige 1906.

När Mari skrev ”Ringar av gräs” jobbade hon heltid som arbetsterapeut och därför räknade hon med att det skulle dröja länge innan boken blev färdigskriven. Men så en dag hände någonting som kom att förändra hela bokprocessen.

Här kommer Maris inlägg:

Jag klev in genom författarkonstens portar och skrev min släkts historia

Som barn visste jag inget om mammas ryske farfar Simon Rybencoff som flydde till Sverige i unga år, men jag berördes starkt av musiken från det landet och dansade glatt med min lillasyster så fort den spelades på radio. När jag blev vuxen fick jag höra den tragiska historien om Simon och när jag läste hans olyckliga brev kom alla frågorna till mig. Vem var han som föddes i de sydliga delarna av dagens Belarus? Varför flydde han och varför tog han värvning i främlingslegionen då hans son i Djupedal var fyra år?

Under min och min nuvarande makes första semesterresa berättade jag om Simon och fick  ett spontant svar. ”Skriv en bok om hans liv.”

”Javisst, när jag blir pensionär”, skrattade jag, som hade heltidsjobb som arbetsterapeut och var ansvarig för kommunens första datasystem inom vården.

Året efter blev jag varse att ingenting som man vill göra bör skjutas upp. Jag hade tolv år kvar av arbetslivet när mitt hjärta sa stopp. Mellan illamående och smärtlindring låg jag på Sahlgrenska och bad en sköterska om papper och penna. Där och då skrev jag slutet av min debutbok Ringar av gräs och tänkte ut en plan hur jag skulle fortsätta, sedan orkade jag ingenting mer förrän ett par månader senare. Då lånade jag alla böcker jag kunde hitta på vårt bibliotek om hur man skriver en bok. Skrivit har jag alltid gjort mer eller mindre, men att skriva en släktbok i romanform, var något helt annat än noveller och uppsatser.

Simons brev och makens ord kom att bli starten och lusten för mitt skrivande. När livet sedan ruskade om var det bara att sätta igång.


Handlingen skildrar Simons flykt, hur det kan vara att komma som flykting till ett annat land, kärleken till torpardottern Maria från Kärra, arbetslivet som verkstadsarbetare i Göteborg, varför han tog värvning i främlingslegionen och vad den flätade ringen av gräs betydde. Eftersom handlingen utspelar sig på fyra kontinenter under över 80 års tid blev en tidslinje nödvändig. Jag skissade även på en storyboard. I researchen ingick släktforskning, men inget dokument om Simon hittades.

Efter de första refuseringarna från traditionella förlag bestämde jag mig för att ge ut boken via ett boktjänstförlag 2012.

Jag var rädd att inte leva så länge att jag ens nådde pensionsåldern och drevs av att levandegöra Simons liv för kommande generationer. Boken sålde slut i liten upplaga samtidigt som möjligheterna ökade för släktforskning genom digitala arkiv. Simon hittades då i svenska arkiv vilket ledde till en omarbetad nyutgåva 2020.

Året innan gav jag ut två böcker. Den ena är fortsättningen på Ringar av gräs och handlar om Simon och Marias son och hans familjs tragiska öden i Såsom ringar på vattnet.

En tredje bok kom också ut år 2019. Jag lever än är en kortare fiktiv historia om en äldre kvinnas tankar om livet förr och nu, skriven i jagform. Minnen blandas med nutidshändelser på det särskilda boendet och Elsas uppfattning om meningen med livet i en säng och rullstol. Med klara tankar och pigga ögon upplever hon sin omgivning på ett både nyktert och ibland humoristiskt sätt, men det är till sina egna minnen hon flyr emellanåt.

Jag har ett färdigt råmanus om mitt eget liv, som precis fått ett värdefullt lektörsutlåtande. Titeln är oklar, men arbetsnamnet Ingen fågel lär sig flyga med någon annans vingar är lite väl långt för att få bli en titel även om det passar bra in på handlingen. Självbiografin blir den sista delen av släktens historia.

Planerar att slutföra ytterligare en fiktiv historia om bonden Gösta som drabbats av demens. I Jag måste hem till mina kor vill jag lyfta Göstas egna tankar och upplevelser av omvärlden medan sjukdomen erövrar alltmer av hans personlighet och funktioner. Jag skildrar även hustruns och de vuxna barnens upplevelser för att få fram helheten runt konsekvenserna av den grymma sjukdomen, som drabbar så många idag.

Jag har levt med en ”Gösta” och arbetat med dem som har någon form av demensdiagnos, apropå devisen att ”gräva där man står”.

Skrivprocessen gör mig alltmer nyfiken. Ju mer jag lär och utvecklas, desto mer upptäcker jag att det finns att lära. Jag har tagit steget genom författarkonstens portar. Där vill jag vara kvar så länge jag lever.

Mail: mari.lindberg55@gmail.com

Facebook: Mari Lindberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s