Recension: Ett litet liv av Hanya Yanagihara.

Jag har lyssnat på en ljudbok som fullständigt har knockat mig.

Ett litet liv (originaltitel: A little life) av Hanya  Yanagihara.

Det här är en bok som inte går att skaka av sig. Jag är fortfarande fast i berättelsen, fast i karaktärerna.

Handling: En roman för den som vill bli uppslukad av den stora berättelsen – djupt gripande, skoningslös och oförglömlig. Berättelsen om de fyra vännerna JB, Malcolm, Willem och Jude och deras liv i New York spänner över flera decennier och växlar mellan mörker och ljus. Genom åren prövas deras vänskap, men det som håller dem samman är alltid Jude – Jude St. Francis, som förblir en gåta även för dem som står honom närmast. Jude är framgångsrik advokat med ett traumatiskt förflutet som präglar hela hans liv på ett oåterkalleligt sätt. Som kontrast till hans mörka uppväxt står vänskapen till framför allt skådespelaren Willem, vars trofasthet och kärlek håller honom vid liv. Genom åren kommer Jude att slitas mellan självföraktet som styr hans tillvaro och kärleken han inte kan tillåta sig.

Den här boken får full pott av mig, för något annat är inte tänkbart. Och detta trots att det tog över en timme innan jag över huvud taget hängde med någorlunda i det rika persongalleriet i boken, så det är verkligen ingen bok man fastnar i på en gång. Men när jag fastnade i den, när jag verkligen gjorde det, då gick det inte att sluta.

Boken är väldigt lång, nästan 35 timmar som ljudbok och som pappersbok är den över 700 sidor. Uppläsare till boken är Ludvig Josephson, och han är helt rätt för boken. Hans sätt att säga ”Åh, Gud” på kommer för alltid att finnas med mig. Hans röst ger texten i boken det eftertryck den förtjänar.

Samtidigt som Ett litet liv har påverkat mig oerhört starkt, och samtidigt som jag aldrig någonsin kommer att glömma karaktären Jude St. Francis vill jag vara försiktig med att rekommendera boken till andra. För det här är sannerligen ingen lättsmält bok, ingen enkel bok att ta till sig. Det är stundtals en fruktansvärd berättelse, som beskriver övergrepp på ett sätt som gör att man inte har någon möjlighet att komma undan. Personporträtten som målas upp är fantastiska, och jag kommer att minnas den för den vackra beskrivningen av stark vänskap, kärlek och hopp – men också för den ständigt närvarande sorgen som följer genom hela boken.

Det här är en bok som man antingen älskar eller hatar. Jag är en av dem som älskar den. Och efter att ha upplevt Jude St. Francis kommer jag aldrig bli densamma igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s