Månadens gästbloggare: Saga Stigsdotter

Här på Marias Författarblogg publicerar jag i slutet av varje månad en text av en ny gästbloggare. Varje gång slås jag av hur intressant det är att få ta del av andra skrivande människors berättelser, att få höra hur de har gjort och varför. Nu är det dags för mars månads gästbloggare, Saga Stigsdotter. Den här gången handlar det om att skriva erotik, att det finns alternativa vägar att ta och om att använda sin inneboende rastlöshet på ett positivt sätt istället för att trycka undan den.

Här kommer Sagas text:

Om att gå sin egen väg

Jag heter Saga Stigsdotter och lever som författare på deltid. Sedan 2019 har jag publicerat ett mycket stort antal noveller. Jag vet inte ens hur många, eftersom jag ständigt har fler under produktion, men en kvalificerad gissning är att det är runt femtio stycken som antingen redan är publicerade, eller kommer att bli det. De finns på olika plattformar och i olika format, främst som ljudböcker eller e-böcker.

Jag vill visa att det finns alternativa vägar att ta mot ett skrivande liv. Jag har ett rastlöst temperament. Jag har två oavslutade universitetsutbildningar i bagaget, av typen där jag gått in och vänt ungefär. Det känns ibland som om varenda författare jag träffar på har en akademisk bakgrund, något som tidigare i mitt liv har fått mig att känna mig utanför.

En del av mig önskar att jag klarat av att fullfölja en universitetsutbildning. En annan del av mig är tacksam över min alternativa erfarenhet. Istället för att plugga har jag arbetat, och parallellt med det ägnat många timmar åt textbaserade rollspel, varje dag året runt, i flera års tid. Det kan jämföras med att skriva en brevroman, där jag hela tiden skrev och fick svar.

Jag har vuxit upp i en miljö där prestation varit likställt med människovärde. De som inte klarade av att uppfylla kraven på ett akademiskt liv, baktalades. Det man kallade svaghet, accepterades inte. Men i rollspelens fria miljö blev prestationen någonting annat. Jag presterade för att jag ville att min medspelare (medförfattare om man så vill) skulle uppleva någonting unikt. Jag presterade för att bli förstådd, som en slags kommunikation. Jag arbetade på 118 800 med tjänsten ”fråga vad du vill”, samtidigt som jag skrev mellan samtalen. Chefen var fullt införstådd och tyckte att det var rätt kul, även om han kunde säga åt mig att svara lite fortare ibland.

När jag blev äldre tog jag arbete på en larmcentral. Där kunde jag inte längre skriva. Arbetet krävde en ständig närvaro, där varje sekund räknades. Vi hanterade bland annat skarpa larm inom vägassistans. Även om det sällan hände, har det ibland handlat om liv och död över telefon. Jag klarade inte längre att skriva på fritiden heller, och beskyllde till en början mig själv för det, utifrån idén om att man ”ska” klara av att arbeta heltid och vara författare … eller utifrån idén att lidandet av någon oförklarlig anledning skulle vara ett nödvändigt ont. I själva verket är vi alla individer. Jag insåg att jag inte har någon som helst skyldighet att klara av någonting, bara för att en annan person gjort det. 2017 fick jag nog av min situation och sökte en skrivarutbildning på folkhögskola för att kunna gå ner i tid. Jakobsberg blev det, och det var det bästa beslut jag tagit i hela mitt liv.

Jag är som sagt en rastlös individ, med några få specialintressen jag kan koncentrera mig på under långa stunder åt gången. Folkhögskolan är perfekt för sådana som mig. Jag hade inte rätt till CSN första halvåret, men fick det att fungera ändå med extrajobb. Jag var näst äldst, men märkte att arbetet på larmcentralen gett mig ett slags allvar de andra kanske inte hade. Det är fördelen med att upptäcka folkis som lite äldre – man har hunnit bli lite desillusionerad.

När utbildningen var klar bytte jag till ett bättre brödjobb på halvtid, skrev på en roman och var med i alla novelltävlingar jag kunde hitta.

Så fann jag Lust Förlag, där jag kunde publicera erotik. Senare kom BlancheStories till, en mobilapp med liknande innehåll. Jag skrev också sporadiskt true crime till Massmördarpodden. Jag fakturerade via Frilans Finans, och insåg våren 2021 att jag hade ett tillräckligt kundunderlag för att bli egenföretagare.

Jag har sökt stipendier, men inte fått några. Jag har inte publicerat några längre verk, och kan alltså inte vara med i Författarförbundet än, då jag antar att de inte anser att sådana som jag är professionella författare. Däremot kan jag leva på mitt skrivande. Jag har tagit tjänstledigt från mitt halvtidsjobb på en stor bärgningsfirma, och till slut känner jag att jag har kommit till en punkt där jag inte behöver det där godkännandet för att duga. Jag får vara författare, på mitt eget sätt. Jag måste inte skriva i ett visst format, eller en viss genre. Jag kan göra det här till min grej.

Min inneboende rastlöshet jagar mig fortfarande framåt. I skolsystemet signalerade man att denna egenskap var något negativt. Numera försöker jag inte trycka ner den där rastlösheten. Jag plockar fram den istället, och använder den för att jaga mot nya mål.

Instagram: https://www.instagram.com/sagastigsdotter/

Facebook: https://www.facebook.com/sagaskriver/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s