Det är många känslor i omlopp.
Hela tiden. Varje dag.
Först var det det där med pandemin, den som aldrig verkade ge sig.
Och så hände det där med Petronella.
Petronella Simonsbacka, som jag skrivit om en hel del tidigare på bloggen, var inte bara min närmaste vän utan också min närmaste kollega. Hon var ett oerhört stöd för mig i mitt författarskap, och jag gjorde mitt bästa för att stötta henne i sitt. Hon bodde i Göteborg och jag i Skövde, och i vanliga fall, om det inte varit pandemi skulle vi ha träffats regelbundet och fira allt det där som hela tiden tog oss framåt som författare. Hon var så mycket för att fira saker och ting, och jag med. Men när restriktionerna var att man inte skulle träffas så gjorde vi inte det. Vi bestämde oss för att fira alltihop längre fram istället, när restriktionerna var över.
Hon sa att hon skulle föra anteckningar, att hon skulle skriva upp allting vi hade att fira så vi kunde göra det på en gång längre fram, när restriktionerna lättade. Vi såg båda fram emot det mycket.
Men det blev aldrig så. För hon blev sjuk. Hon fick återfall i cancer, och hon dog.
Det är så bedrövligt att hon inte fick finnas kvar.
Hade jag vetat hur sjuk hon egentligen var hade jag naturligtvis åkt dit på slutet, men jag visste inte det, för hon mörkade det. Hon ville inte prata om det.
Så vi pratade mycket på telefon och på Messenger, om allt det vi skulle göra längre fram. Men så dog hon. Och firandet vi hade planerat blev plötsligt bara ord som hade sagts.
Hon fattas mig för alltid, men man måste ju leva vidare, verkligen leva vidare, för alternativet är att inte göra det. Så jag lever vidare.
Och såg fram emot min nya bok.
När restriktionerna släpptes fanns hon inte längre kvar.
Men med restriktionerna släppta kunde man försöka blicka framåt mot en fin vår.
Och sedan invaderade Ryssland Ukraina. Och det här är ju en verklighet som är bedrövlig för oss alla. En ständig oro. Vad ska man ta sig till? Alla går vi och hoppas på att det tar slut. En galning som sitter på stor makt hotar med kärnvapen för den som lägger sig i, en galning som bombar barnsjukhus, en galning som saknar spärrar. Helt.
Och mitt i detta släpps Fallet Nathalie som ljudbok.
Jag har kämpat hårt för att ta mig dit jag är idag, men jag kämpar också för att ta mig framåt. För det här är ju inte bara min hobby, det här är mitt jobb. Och ett jobb måste man tjäna pengar på, och det är därför de där siffrorna är så oerhört viktiga, det är därför jag måste ta mig framåt.
Hittills har Fallet Nathalie gått jättebra som ljudbok. Den har fina betyg, fina recensioner och bra siffror! Självklart är det en viktig del i min marknadsföring att berätta om det här, att boken går bra, att den möts av positiva reaktioner.
Men samtidigt som jag skriver positiva inlägg om min bok så pågår kriget i Ukraina. Samtidigt är Petronella borta. Och samtidigt är Fallet Nathalie en bok om ett ohyggligt brott, om en ohygglig sorg.
Vissa dagar känns det så konstigt alltihop.
Kan man verkligen posera med ett glas champagne i handen och med ett stort leende med alla dessa omständigheter runtom?
Ja. Det kan man.
Det som pågår i Ukraina blir inte bättre för att jag inte firar mina framgångar, Petronella kommer inte tillbaka för att jag inte gläds åt saker.
Livet pågår här och nu.
Här. Och nu.
Och vi måste våga leva vidare. Måste våga se framåt. Måste våga glädja oss över det som är positivt trots att det finns mycket som är negativt.
Och snart blir det boksläpp av Fallet Nathalie, pappersboken.
Mitt i detta.
Men vi måste våga se allt det positiva också trots att det finns mörker runtom. Därför ser jag fram emot mitt boksläpp, ser fram emot att fira det!
Idag vill jag skicka en kram till alla som behöver det. Jag tror att det många som behöver det. Jag VET att det är många som behöver det. För vi påverkas alla av det som händer ute i världen. Och vi har alla saker i vårt liv som vi kämpar med. Varje dag.
Ta hand om er alla.
Maria Richardsson 