Till Petronella Simonsbacka.
Jag visste att du var svårt sjuk, men inte att du var så svårt sjuk, och jag är alldeles övertygad om att du inte visste det heller. Hur som helst vägrade du i alla fall att gå med på att det var så.
Jag sa till dig att du ska veta att du inte står ensam i det här, att vi kommer vara med och kämpa för att du ska få vara kvar …
Alltså, de där orden man säger.
Dessa klyschor, dessa tomma fraser. Ord som man verkligen, verkligen menar, men som i slutändan inte betyder någonting. För vad hade vi att sätta emot?
Jag saknar dig så det gör ont. Det är helt sant. Det gör faktiskt ont.
Men jag vet att jag inte är ensam om min saknad. Du hade många vänner. Och en hel del av dem är våra gemensamma vänner.
Och vi pratar mycket om dig. Jag behöver inte förklara för dem hur fantastisk du var, för det vet de redan. Det är skönt. Och det är då jag känner mig närmast dig.
Foto: Chatrin Carlsson
Maria Richardsson 