Det fiktiva blir självupplevt när jag skriver.

Just nu, i min författarvardag:

Att påstå att jag känner mig låg nu är en underdrift. Jag är ledsen, riktigt ledsen. Tårarna ligger väldigt nära. Jag mår illa. Jag har precis blivit överfallen och det gör ont överallt.

Samtidigt.

Jag går här med skammen över det jag gjorde. Fy fan. Det jag utsatte *** för. Hur i helvete kunde jag?

Jag ska in och duscha nu. Duscha av mig allt det här som hände, för jag behöver inte känna det mer nu. Jag har fått ner det perfekt, idag har jag redigerat det jobbigaste stycket i boken och det blev makalöst bra.

Detaljer, detaljer, detaljer.

För varje finslipning blir det bättre.

Del 3 i Lena Borell-serien kommer bli riktigt, riktigt bra!