Så gott som varje arbetsdag känns spännande när man jobbar som författare, det kan jag ärligt säga. Om jag planerar att skriva en hel dag vet jag aldrig på förhand exakt vad jag ska skriva eller hur många ord det ska bli. Ibland dyker det upp ett mejl eller ett telefonsamtal som ändrar schemat för dagen.
Idag blir det dock lite mer spännande än vanligt, idag på förmiddagen ska nämligen Skövde Kulturstipendium delas ut, och som jag skrivit tidigare här på bloggen är jag en av årets stipendiater.
Just nu sitter jag här med en kopp kaffe och nylagt nagellack.
Allt är lugnt och skönt.
Men om en timme kommer det nog att vara lite mer kaos här.
Då kommer jag med största säkerhet att slita ut kläder till förbannelse och slänga på sängen, det är så det går till när jag ska klä mig inför något särskilt.
Alltid.
Jag har fått många välmenande råd genom åren, som ”Varför lägger du inte fram kläderna kvällen innan?”
Åh, om det vore så enkelt … det gör jag ofta, men inte hjälper det.
Det blir ändå samma klädslängarkaos på sängen det sista.
Numera har jag accepterat att det är så det går till för mig, klädslängarkaoset får alltså vara en del av min göra-mig-iordning-rutin när jag ska göra något särskilt.
Kommer jag att ha min hatt idag?
Kommer jag att ha hårglitterspray?
Kommer jag att ha klänning?
Svaret på dessa frågor har jag ingen som helst aning om just nu, men jag passar på att ta det lite lugnt nu innan. Innan klockan indikerar att det är dags för klädslängarkaoset.
För er som har läst min deckare Våroffer kan jag säga att den scenen när Lena ska ha middagsbjudning hemma och i början har stenkoll på läget och fem minuter senare i panik slänger kläder på sängen och bränner potatisen, det är jag.
Ifall ni undrade.
Bilden ovan är från mitt boksläpp av Och allt blir återfött, en av alla dessa klädslängarkaosdagar som ett event innebär. Den dagen hade jag noga planerat min klädsel i god tid innan, men det var inte alls de kläderna jag hade på mig sedan. De kläderna var ett sista-minuten-val. Som alltid.
Maria Richardsson 