Vad vill ni att jag skriver om på bloggen?
Jag kastade ut frågan och fick svaret att det vore intressant att läsa ett blogginlägg om vad jag själv läser. Ett inlägg om min favoritförfattare, min favoritgenre och min favoritbok. Och gärna också några rader om huruvida mitt läsande har påverkats av att jag gått skrivutbildning.
Okej, här kommer inlägget:
Jag har alltid haft skrivandet som mitt största intresse, men givetvis är det också så att jag har haft ett stort läsintresse hela livet! Jag skriver ”givetvis” därför att för mig känns det som en självklarhet att de hör ihop, för mig har det i alla fall alltid varit så.
Att läsa och skriva fyller ju samma funktion, det här att få släppa den verkliga världen för en stund och ta sig in i en helt annan värld.
Jag lärde mig läsa tidigt och kommer ihåg att jag läste mycket Astrid Lindgren-böcker som barn. Och serietidningen Bamse.
Mitt läsande var allra störst och intensivast under tonårstiden, och jag tror att det var så av många olika anledningar.
Som att jag försökte hitta mig själv och komma underfund med vem jag egentligen var. Som att jag ofta kände mig ensam och övergiven.
Tack vare mitt läsande kunde jag testa gränser ”på ett säkert sätt.” I böckernas värld kunde jag göra det jag annars höll mig borta ifrån. Som droger exempelvis. Jag har aldrig testat droger, men att det finns en oerhörd nyfikenhet i tonåren att testa på saker och ting är ju bara naturligt.
Vad har då detta med mitt läsande att göra?
Väldigt mycket, faktiskt.
För jag stillade min nyfikenhet genom att istället läsa om droger, alla möjliga typer av böcker. Jag läste faktaböcker om droger, skönlitterära böcker om droger (både skönmålande och svartmålande) och jag läste självbiografier.
Min mamma hade mängder av Allers-romaner hemma, mängder. Ni vet sådana där berättelser som gick som följetong i tidningar som Allers, Året Runt och Hemmets Journal och sedan släpptes som pocket. Jag slukade dessa böcker, som ofta var fullständigt fixerade vid kärlek och romantik.
Min favoritförfattare under den här perioden var Sidney Sheldon.
Men de böckerna jag minns som verkligen gjorde avtryck är följande:
Törnfåglarna av Colleen McCullough
Dansa på min grav av Aidan Chambers
https://www.bokus.com/bok/9789129683479/dansa-pa-min-grav/
Flyga bort av Björn Håkansson
Så läste jag Passionsspelet av Jonas Gardell, och jag fastnade direkt. Jag fascinerades av Jonas Gardells sätt att skriva och allting som hade med hans person att göra. Och här måste jag poängtera att vi talar om slutet på 80-talet, Gardell var inte alls så som han var idag. Det här var lååångt innan han ”slog igenom.” Sedan den boken har han alltid funnits med som min favoritförfattare med böcker som En komikers uppväxt och Torka aldrig tårar utan handskar.
Varför är han då min favoritförfattare?
Ingen kan som han beskriva verkligheten, den gråa tristessen och den sköra människan. Jag älskar hans makalösa sätt att handskas med ord på, att få fram mänsklig förtvivlan, tafatt kärlek och råheten i livet. Hans berättelser är vackra. Sköra, trasiga, men vackra.
Och ja, Jonas Gardell är nog den författare som absolut har inspirerat mig mest. Jag vill skapa den känslan han skapar med sina texter, jag önskar förmedla med mina texter något av det han lyckas förmedla med sina texter.
Jag har också under perioder läst mycket Stephen King-böcker, och min favoritbok av honom är Jurtjyrkogården.
Jag vet egentligen inte vilken genre som nu är min favoritgenre, men det jag undviker är till viss del romance/feelgood, och jag tror absolut att det kan ha med att göra att jag läste alldeles för mycket av just den genren som ung. Och förstås att jag tycker att en stark berättelse ska innehålla svärta, jag har lite svårt för att det slutar med att alla levde lyckliga i alla sina dagar, och orsaken till det är ju att jag tycker att livet inte är så. Det finns liksom inga lyckliga slut i livet. Inte helt och hållet.
Det är inte det att jag säger att det inte finns lyckliga förhållanden, men ordet lycka är inte ett tillstånd som fortsätter och fortsätter och fortsätter …
Det är absolut inte så att jag dissar hela romance/feelgoodgenren, om en bok är bra eller inte handlar om hur den är skriven, inte vilken genre den tillhör. Det jag menar är bara det att jag väljer ofta inte den typen av böcker själv.
Jag läser fortfarande en del i genren unga vuxna, tycker mycket av det som ligger i den genren är alldeles för underskattat. Som Papperssjälar av Emma Johansson, den boken gillar jag mycket.
Så var det det här med om jag läser på att annat sätt efter min skrivutbildning. (Skrivarlinjen på Skrivarakademin.)
Svaret på det är kort och enkelt: Ja. Absolut.
Och det är nog en kombination av skrivutbildningen samt att jag nu har skrivit flera böcker själv och vet hur hela bokprocessen går till. Det gör att det är svårt att läsa en bok på samma sätt som förut, istället tänker jag mer på hur boken är skriven, hur karaktärerna är uppbyggda och hur författaren handskas med orden.
En sak som hör ihop med det är att nu när jag skriver deckare själv, så blir jag ofta distraherad när jag läser andra deckare, på nåt sätt glider jag alltid in på min egen story, min egen research och mina egna karaktärer. Men istället kollar jag mer på deckarserier, det blir liksom ett annat format och då funkar det.
Ibland lyssnar jag på en ljudbok, men då lyssnar jag ofta en kort bit i taget, annars är det väldigt lätt att återigen glida in på saker kring hur berättelsen är uppbyggd istället.
Lyssnar just nu på denna (och, ja, den är bra!):
En bok jag planerar att läsa:
En författare jag är nyfiken på, mannen på bilden nedan (Jonas Karlsson):.
Maria Richardsson 