Linda i Och allt blir återfött faller hela tiden, ständigt, för fel män. Det är lätt som utomstående att se hur destruktivt det är.
Men Linda kan inte se det.
Efteråt kan hon se det.
Men inte då. När det händer.
***
”Du blöder”, sa han.
”Var?” sa hon.
”I munnen.”
Hon försökte föra handen mot munnen, men orkade inte hela vägen. Men hon kände blodsmaken. ”Det är ingen fara”, sa hon. ”Jag slog mig lite bara.”
”Vill du ha hjälp upp?”
”Nej”, svarade hon. ”Låt mig bara vara. Har jag tur kanske jag blir överkörd.”
”Men snälla nån, vad är det som hänt? Är det någon som gjort dig illa?”
”Ja”, svarade Linda sanningsenligt.
”Vem då?”
”Jag. Det är jag som gjort mig illa. Jag är en jävel på att göra mig själv illa.”
Han böjde sig ner på knä bredvid henne. ”Fast här kan du ju inte ligga.”
”Om jag blir överkörd känner jag åtminstone något”, svarade hon.
***
//Utdrag ur Och allt blir återfött av Maria Richardsson, 2019, Lindskog Förlag.
Maria Richardsson 