Ett viktigt delmål är uppnått!

Äntligen! Så otroligt skönt!!!

På vägen fram till en färdig bok måste man sätta flera delmål, både små delmål och större delmål. Allt blir nämligen mycket roligare då.

Den första delen i serien om Lena Borell på Skövdepolisen släpps i mars på Lind & Co, och det här är första gången jag skriver för ljud. Det innebär bland annat att jag vet att de i nästa del eftersöker en ljudbok som ligger på runt 10 timmar precis som den första, vilket motsvarar minst 80.000 ord. Och när jag hade skrivit mitt andra manus, alltså det allra första utkastet av mitt andra manus på datorn, låg det bara på runt 58.000 ord. Och problemet var att jag tyckte den kändes komplett som den var.

Jag satte upp ett mål att jag måste upp till 80.000 ord innan jag ens fick börja redigera eller göra research.

Det gäller att vara oerhört disciplinerad. Och det viktigaste av allt: Storyn får inte på något sätt förlora på att öka antalet ord.

Lyckades jag?

Ja. Jag är uppe på 80.000 ord nu, och storyn har bara vunnit på detta. Jag känner mig mycket stolt och mycket glad!

Betyder detta att boken snart är klar?

Nej. Inte på långa vägar. Nu blir det att jobba med redigering och research. Jag bävar för researchen … Gud, de här sakerna blir inte enkla att ta reda på.

Men klarade jag det tidigare delmålet så klarar jag också nästa delmål: Att få manuset klart! Klart för att skicka in till Lind & Co igen för att vänta på bedömning.

Och mitt i allt detta känns det ju konstigt att ens hålla på och jobba med del två, när jag inte ens har en aning om hur del ett kommer att tas emot. Men en viktig del av författarskapet är att se framåt och tänka positivt. Ingen vet, inte jag heller. Men att hålla på och fundera över något som jag inte kan påverka är inte bra, så jag försöker leva i nuet. Hur min deckare tas emot kommer jag att få svar på. I mars.

Så här ser den första deckaren ut.

Jag är förstås extremt nyfiken på hur den andra delen i serien kommer att se ut. Men det kommer att dröja tills den dagen kommer.

Hur länge har jag ingen aning om. Men det är ingen brådska, så länge mina steg alltid går framåt så är jag nöjd med mig själv.