Att ta plats.
Att synas och höras.
Är det viktigt det?
Svaret på det är förstås att det beror helt på sammanhanget.
När jag gick i grundskolan fick jag lära mig att inte ta plats, jag fick lära mig att den platsen jag blivit tilldelad var den platsen som var min.
På ett sätt kan jag hålla med om att det låter jättemärkligt när jag skriver det. Hur kunde det bli så?
Men så tänker jag efter och minns hur det var. Jag tror man måste minnas för att förstå hur det fungerar.
Det är inte alls samma sak att höra om saker som att stå där själv mitt i.
*
Men det här med att ta plats: Det är något jag har jobbat med.
Länge …
Att våga.
Sanningen är att som författare måste jag ju ta plats.
Jag måste kunna prata om min bok, och även om mig själv.
Jag kommer ihåg på min första bokrelease för två år sedan när jag skulle läsa högt ur min bok inför de som var där. Jag var hypernervös. Men den saken har blivit mycket enklare, det är inte alls lika jobbigt att läsa högt framför andra idag.
Och första gången jag var med i radion för att prata om min kommande bok, det var också två år sedan. Jag kände mig närmast svimfärdig. Men nu när jag är med i radion är det en helt annan sak.
Man kan lära sig att ta plats.
Man kan lära sig att hävda sig.
Men det tar sin tid.
Texten nedanför skrev jag på Facebook för två år sedan. Rädslan för vad folk ska tycka finns förstås kvar. Rädslan för att bli uppfattad som skrytsam. Men. Ändå. Vad människor väljer att tycka om mig är det inte jag som bestämmer.
Så länge jag gör mitt bästa är jag nöjd. Jag tror det är så man måste tänka. Punkt slut.
”Måndag igen, och nu är det skolarbete som gäller. Idag ska jag ge respons på klasskamraternas senaste texter. Jag känner mig helt mörbultad idag dock. Tror att det är en reaktion på helgens händelser som utställare på Knistad Herrgårds julmässa. Jag är verkligen inte van vid att sitta och framhäva mig själv (visserligen är det ju boken jag försöker sälja men ändå.) Samtidigt som man så gärna vill att människor ska vilja köpa boken så finns där en slags inre rädsla att folk ska missuppfatta, att de ska uppfatta mig som skrytsam eller något sådant. Bara tanken på det gör att jag vill lägga mig i sängen på direkten och dra täcket över huvudet. Tror det är därför jag är så extremt trött idag. Hjärnan blir förvirrad helt enkelt … 😉 Men det är svårt. ”Den som ger sig in i leken måste leken tåla” heter det ju och så är det. Jag måste försöka lära mig att skaka av mig de där tankarna … ”
*
Okej. Här är jag nu.
”Man kan inte ändra på någon annan än sig själv” heter det ju.
Och jag gjorde just det. Jag ändrade på mig själv. Jag blev en annan. Nu är jag mig själv.
Och ja, självklart mår jag bättre.
*
Foto i inlägget: Rune Lindström
Maria Richardsson 