Den svåra balansgången.

Det är mycket nu.

Så mycket tankar inför releasen med Och allt blir återfött.

Tankar på marknadsföring blandas med rädslan för dåliga recensioner. Mitt schema fram till jul fylls på mer och mer.

Å ena sidan känner jag mig stark och orädd, kämpar för att ta plats, för att synas, för att nå ut.

Å andra sidan är jag livrädd för att bli uppfattad som märkvärdig, för att folk ska missuppfatta det jag säger, för att folk ska viska bakom min rygg.

Vissa dagar känner jag mig bra när jag lyckas tränga igenom på sociala medier, andra dagar är jag så trött på alla dessa bilder på mig själv.

Varje ny intervju är ett steg framåt, samtidigt som varje ny intervju är ytterligare en ny chans att missuppfattas, att bli uppfattad som ”hon som tror att hon är något.”

Men jag vill fokusera på det där sistnämnda: Att bli uppfattad som hon som tror att hon är något.

Det är klart att jag tror att jag är något!

Självklart!

Jag är författare och jag vill vara författare.

Jag är stolt över det jag åstadkommit, jag är stolt över att ha kommit dit där jag står idag.

Jag kämpar med mig själv för att våga ta plats, för det är en hård värld, och syns man inte som författare så kommer ingen heller att hitta mina böcker.

Det är en ständig balansgång det där: Att våga säga att man är bra men samtidigt lägga till … fast jag är inte förmer än någon annan.

Att kunna framhäva sig själv utan att framhäva sig själv för mycket, det är en konst.

Hur gör man det?

Det är en fråga som ständigt finns i bakhuvudet. Ständigt.

Poängen är att vi är alla något. Vi måste alla kämpa för att ta plats i olika sammanhang, för att tränga igenom. Som jag ser det är det viktigaste att ha empati för andra, att ha grundinställningen att alla är lika mycket värda. Oavsett vad man jobbar med … eller inte jobbar med.

Det här är jag när jag var 14 år. Med tuperat hår, så som jag ville ha det. Men när jag skulle till skolan vågade jag inte gå så, jag var rädd för att sticka ut för mycket eftersom skolans värld var sådan att stack du ut för mycket riskerade du alltid att bli utsatt.

Om man inte tillhörde de populära förstås, då var ju saken en annan.

Nuförtiden låter jag inte någon annan bestämma hur jag ska se ut. Mode och trender är för mig helt ointressant. Det som är intressant är hur JAG vill se ut.

Pst: På min bokrelease tänker jag ha både hårglitterspray och svart herrhatt! (Alltid retar det någon … Fast det tänker jag ha i alla fall!) 🙂

2 reaktioner på ”Den svåra balansgången.

  1. Det är modigt att våga sticka ut, eftersom världen är som den är ibland. Som författare har man inte mycket till ett val där. Visst finns det stora författare som kanske till och med bara är en påhittad pseudonym eller som håller sig rätt anonyma, men då är det ju alltid en marknadsföringsgimmick eller en redan väl etablerad person eller ett stort förlag med marknadsföringsmuskler bakom de mer anonyma författarna. Böcker drunknar så lätt i bokfloden att en författare i början av sin karriär knappast har råd att gömma sig under en sten och bara hoppas att boken syns och märks på egen hand. Då kanske den inte ens blir läst så människor kan älska den, hata den eller känna blaha. Den får aldrig en chans. Det är så svårt det där och det är modigt att du vågar skriva om de motstridiga känslorna inför att våga ta plats.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s