Min tid som Duranie och hur det påverkar mitt skrivande.

Känner du till Duran Duran? Det är ett syntpopband som fortfarande är aktiva, men deras storhetstid var i början på 80-talet. Deras fans/groupies kallas Duranies och en gång i tiden var jag en sådan. (Jag kallar mig fortfarande Duranie, men tro mig, det är på ett helt annat sätt idag.)

mde

En kväll, jag tror jag var 14 år, låg jag framför Tv:n och så helt plötsligt dök det här bandet upp. Jag har svårt att beskriva den upplevelsen, men mitt liv ändrades där och då. Mitt liv fick en ny betydelse från den stunden, jag bestämde mig för att leva för Duran Duran. Deras liv blev betydelsefullare än mitt eget.

När jag skriver att deras liv blev betydelsefullare än mitt eget, så är det ett sorgligt konstaterande, men det var verkligen så. Duran Duran bestod av fem killar, ungefär 10 år äldre än vad jag själv var. Jag älskade dem alla.

Mina skolresultat förämrades från att jag blev Duranie, förutom i svenska och engelska.

I svenska för att det var från och med då jag började skriva mina berättelser på ett helt annat sätt. Mina berättelser blev mer levande, gestaltande, detaljerade och betydligt längre än tidigare. Jag började skriva utmanande berättelser smockfulla av sex, droger och rock´n´roll.

I engelska för att jag började köpa engelska och amerikanska musiktidningar, och försökte komma över alla intervjuer som någonsin var gjorda med bandet, både i tidningar och på video. Och så översatte jag alla deras låtar till svenska förstås!

Sociala medier existerade ju inte då på det sättet som idag, men det fanns något som hette fb:s, friendshipbooks. Friendshipbooks var små hemmagjorda häften som man skapade för någon annan Duranie och sedan skickade ut i världen via en Duranie-brevvän. Under min mest intensiva period hade jag 57 brevvänner, de allra flesta Duranies från hela världen. Och alltid skickade man runt dessa böcker. Och under denna period kallade jag mig inte för Maria Richardsson heller. Nej, jag hette Nicki Taylor.

Hur kom jag då ur denna period?

Jo, jag började gymnasiet. Jag kommer ihåg att jag hade Duran Duran -tröja första dagen och att jag presenterade mig inför de andra som Duranie. Men så kom det första gymnasiediscot. Och där träffade jag en kille som jag blev vansinnigt förälskad i. Och då var det ungefär som att göra hål på en ballong. Poff, så var min Duranie-period över. I princip var det faktiskt så det gick till.

Varför skriver jag om detta? Jo, för att allt vi är med om påverkar oss på ett eller annat sätt.

Om du bara visste hur mycket detta har fått mig att veta hur det känns att vara besatt av något, att känna sig annorlunda och missförstådd, att bli betraktad som ett freak, att veta att man aldrig kommer att få den man älskar och hur ont den vetskapen gör.

Och en sak till. Jag kommer än idag väldigt tydligt ihåg hur jag tänkte, vilket gör att jag har lätt att relatera till tonåringar som inte alltid gör de smartaste valen. Denna period har alltså påverkat mitt skrivande i högsta grad. Allt vi har upplevt påverkar nämligen. Allt. Fast ibland måste man få distans till saker och ting först för att inse det. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s