Lotta Lundh: Från utbränd till Sunnes nya Deckardrottning!

Många av mina inlägg handlar om att man får räkna med att allt tar så lång tid, att man får kämpa länge och väl, för det första för att över huvud taget bli utgiven, och för det andra för att faktiskt synas och sälja bra. Men det finns ju undantag till allt.

Som Lotta Lundh.

Lotta Lundh och jag var klasskamrater på Skrivarlinjen på Skrivarakademin, och hon var också min gästbloggare i juni -2018. I det inlägget skrev hon om sitt utmattningssyndrom, om hur glad hon var över sin utbildning, och att hon skulle få sin första bok Kvinnornas hus utgiven på Tallbergs Förlag under hösten 2018. Hon berättade också att hon skrivit färdigt bok två och börjat på bok tre.

Och sedan hände plötsligt allt väldigt fort! I augusti gick Lotta ut med att hon skulle få två kommande böcker utgivna på Lind & Co under 2019. Och nu i början av året släpptes Familjen, både som inbunden bok och ljudbok.

Och Familjen går alldeles fantastiskt bra, särskilt som ljudbok. Den är sedan en tid tillbaka tvåa på Storytels topplista och har fått 2500 betyg!

Det måste förstås vara en svindlande känsla, att gå från utbränd till succé, och dessutom på så kort tid. Jag är oerhört nyfiken på hur det känns.

Hur tänker hon kring det?

Här nedan kommer ett rykande färskt inlägg av Lotta. Och jag önskar henne ett stort lycka till med den fortsatta karriären!

***

Då har jag släppt min andra bok då! Familjen, som ges ut av Lind & Co, kom ut i början av året, och är första delen i en deckarserie om kriminalkommissarie Erik Ljung. Jag har förlagt handlingen till min hembygd i Värmland, närmare bestämt Sunne. Härifrån kommer litterära storheter som Selma Lagerlöf och Göran Tunström, som har satt den lilla byn på kartan. Inga jämförelser i övrigt med mig naturligtvis, men kanske finns det någonting här i Fryksdalen som manar till historieberättande. Det finns nämligen fler författare som har inspirerats i sitt skrivande av omgivningarna. En av dem är Astrid Lindgren. Hon åkte rälsbuss, som tågen hette på den tiden, på Fryksdalsbanan, alldels intill sjön Fryken, när hon fick idén till Bröderna Lejonhjärta. Kanske tyckte hon att det påminde om Nangijala? Hon beskrev det så här: ”Det var en sådan där fantastisk morgon med rosa ljus över sjön – ja, det var något överjordiskt vackert, och då fick jag plötsligt en så stark upplevelse, ett slags vision av mänsklighetens gryningsljus, och då kände jag hur någonting tändes. Det här kanske det blir någonting av, tänkte jag.”

Att förlägga sina böcker på sin hemort är både enkelt och svårt. Det enkla ligger i att här vet jag vart saker finns, hur de ser ut, och hur människorna är. Det svåra är att man ibland får hitta på det som saknas. I Sunne finns till exempel inget sjukhus, men i mina böcker gör det det, för enkelhetens skull. Jag gissar och tror att människor här i Sunne som läser mina böcker om Erik Ljung försöker lista ut vilka som kan ha varit förebilder till mina personer i böckerna, och tycker att det skulle vara roligt att höra hur de resonerar. Kanske finns det även någon som tror att de själva har varit mallen för någon i första boken Familjen? Än har ingen vågat säga någonting till mig rakt ut i alla fall. 🙂

Jag har blivit stoppad i mataffären ett par gånger, av olika personer som vill prata om boken, eller bara vill säga att de tycker jag är modig som törs ge mig på en ny karriär, och vågar drömma. Jag har även haft min första boksignering. Den hade jag på Akademibokhandeln på shoppingcentret Bergvik utanför Karlstad en lördag i slutet av januari. Jag visste ju inte om det skulle komma någon som ville köpa min bok och få den signerad, men det droppade in folk hela tiden jag satt vid mitt signeringsbord, både kända och okända. Jag tror att det blev 10-15 böcker sålda på två timmar, och det var jag nöjd med, särskilt som jag fick höra att den förre som varit där och signerat bara hade sålt tre.

För det är ju så, att när man har släppt en bok, vet man ju aldrig hur den kommer att tas emot. De flesta reaktioner jag har fått på Familjen har varit positiva, vilket gör mig både glad och stolt, men vilka tror ni det är man minns mest? De som inte har varit lika nöjda förstås. Det är någonting man får vara beredd på om man vill ge ut böcker. Att man inte kan älskas av alla. Smaken är som bekant som baken, och det går inte att göra alla nöjda, det är omöjligt.

Familjen har särskilt blivit populär som ljudbok! Jag blev jätteglad när mitt förlag meddelade mig att Reine Brynolfsson skulle bli min uppläsare! Ett sådant proffs, och någon som många tycker om som uppläsare, det kändes riktigt bra! Det kändes som om de trodde på mig och mina historier. Säkert har det hjälpt till att ha en så pass känd uppläsare, att få upp Familjen på Storytels topplista, där den nu har parkerat sig på andraplatsen under snart två veckors tid. Det är en mysko känsla att se antalet betygsättningar öka dag för dag, och försöka förstå att människor jag inte känner, verkligen sitter och lyssnar på mina ord. Jag har lyssnat en del på Reines inläsning, och det var också en väldigt speciell känsla. En röst man känner igen, som läser mina ord, orden jag har vridit och vänt på fram och tillbaka under redigeringsprocessen för att få ihop till en historia. Det är stort. Mycket stort.

Nu sitter jag och filar på nästa bok i serien om Erik Ljung. Jag har historien klar i mitt huvud, men har inte fått ner den på papper än. Det är nästan så att det kliar i fingrarna, för att få ut den! Jag är så glad för mottagandet av Familjen, och hoppas att läsarna gillade den så mycket att de vill fortsätta läsa mina historier från Sunne! Har jag riktig tur, går det så bra att jag en dag kan uppfylla min dröm. Att skriva på heltid.

/Lotta Lundh

•