”Det stora är inte att aldrig falla. Utan att kunna resa sig efter varje fall.”
För länge sedan köpte jag ett kort med den texten. Texten blev så betydelsefull för mig så jag köpte en ram och hängde upp min tavla på väggen.
Faller gör vi alla ibland. Bara på olika sätt. Olika mycket. Och olika hårt.
Alla som faller klarar inte av att resa sig igen. Inte utan hjälp. En del inte ens då.
Sofi är skolans snyggaste tjej. Hon är den som alla killar vill vara ihop med och den alla tjejer vill vara som. Hon behöver bara tänka på att läppstiftet och kjolen sitter som de ska, så rullar allt på.
Men en dag händer något som förändrar allt. ALLT.
Sofi faller, och hon har ingen aning om hur hon ska ta sig upp.
Så hon blir liggande.
Vem är hon nu? Ingen vet. Allra minst Sofi själv.
(Utdraget nedan är från Den blomstertid nu kommer av Maria Richardsson, släppt på Lindskog Förlag hösten 2017.)
Dagen innan skolan skulle börja gick Sofi in på toaletten,
lyfte på toalocket och stirrade ner. Hon satte sig
på huk och tog tag om toalettringen. Allt var tyst och överallt
gjorde det ont inom henne. Hon tog fingrarna och körde ner
dem i halsen, så långt ner hon förmådde. Hon hörde att hon
kräktes, men märkte det knappt. Hon sköljde munnen, svalde
några gånger och borstade tänderna.
Sedan gick hon tillbaka till sitt rum där hon återigen tvingades
möta sin egen spegelbild.
I morgon började skolan igen. Det var så det var. Det var
bara så det var …
***
(Foto: Chatrin Carlsson)
