Kriget mellan synthare och hårdrockare.

Min bok Den blomstertid nu kommer utspelar sig på 80-talet. Den som var ung på 80-talet minns att det pågick ett krig. Ett krig mellan synthare och hårdrockare. Man var tvungen att välja sida.

Jag var synthare. Duran Duran var mina stora favoriter, men jag lyssnade väldigt mycket på Depeche Mode, Erasure, Yazoo och liknande musik.

Min bror var hårdrockare, och med tanke på hur hög musik han spelade hemma så fick jag också min dagliga dos av Dio, Twisted Sister och Iron Maiden.

Jag lyssnar fortfarande en hel del på den musiken jag lyssnade på då, känner mig fortfarande som synthare, även om jag idag även kan uppskatta att lyssna på vissa hårdrockslåtar från 80-talet. Som låtar med Kiss, Twisted Sister och Scorpions.

Det som också var kännetecknande för just musiken på 80-talet var ju alla fantastiska musikvideos som gjordes! Jag älskar bra musikvideos. Jag  som skriver låttexter tycker också att en bra musikvideo kan förstärka och tydliggöra det man vill ha sagt med texten.

Här har jag valt ut två väldigt typiska 80-talslåtar, en från synthfacket och en från hårdrocksfacket. Don´t Go med Yazoo och We´re not gonna take it med Twisted Sister. Låtmässigt så håller jag Don´t Go betydligt högre, men videon till We´re not gonna take it är ju betydligt bättre.

Tycker JAG alltså.

Det vore ju jättekul att få höra vad någon som är betydligt yngre tycker om låtarna med tillhörande videos. Och ni som var med på den tiden: Tycker ni samma sak nu som då?

ÄR 80-talsmusiken odödlig?

Och är det viktigt att en bra låt har en musikvideo?

Vad tycker DU?