Livet går ständigt upp och ner. Så är det. Människor föds och människor dör. En av alla de som dog nyligen var en människa som var betydelsefull för mig. Jag känner mig ledsen och tom på samma gång.
Så vad gör jag? Jo, jag skriver. Som alltid.
***
De säger att han är borta nu. Att han fått frid.
Jag vill inte riktigt acceptera att det är som det är. Att det blev som det blev.
Men det finns inget val. Jag har inget val. INGEN har någonsin ett val när någon rycks bort.
Döden är en del av livet. Jag vet att det är så det är, men jag vill inte förstå det.
Jag väljer att tänka på den han var och det han betydde. Vad han gjorde för skillnad.
Han betydde mycket för mig. Och när jag skriver detta tänker jag på alla de som stod honom så mycket närmare än vad jag gjorde.
De säger att han är borta nu. Att han fått frid.
Men det är inte rättvist.
Inte alls.
Han fattas oss.
***
