Plötsligt berättade han att han hade träffat någon.
Någon annan.
Agnetha kände det som om hon fick svårt att andas.
”Vad roligt”, sa hon. Hon hörde själv hur det lät. Falskt naturligtvis. Uppenbart falskt. ”Vad heter hon då?”
Anders log. För första gången på riktigt länge såg han helt avslappnad ut. ”Hon heter Angelica”, sa han. ”Och hon har mörkt långt hår och är 27 år.”
Agnetha kände det som om någon slagit undan benen på henne. Mörkhårig och 27 år??? Fan i helvete … Hon blev förbannad och ledsen på en gång. Vadå mörkhårig? Hur var det möjligt? Anders hade ju alltid föredragit blondiner, han hade ju alltid gjort det. Han drogs inte till mörkhåriga kvinnor, det hade han sagt. Och 27 år? Nu kände hon att gråten verkligen var nära. Då var det ju kört på alla sätt. Då hade hon ju inte en chans i världen. 27 år. Han gillade ju mogna kvinnor, han hade alltid sagt att han gillade mogna kvinnor. 27 år?!
Det gjorde ont … Agnetha var tvungen att kippa efter andan. Hon fick verkligen anstränga sig nu. Både för att inte bryta ihop, men också för att inte han skulle se hur mycket detta berörde henne.
”Men vad bra … 27 år och mörkhårig”, sa hon. ”Någon som inte är som jag med andra ord.” Hon bet sig i tungan. Det var bildligt naturligtvis, men även bokstavligt. För hon bet sig faktiskt i tungan. Det var för att sluta prata. För att inte yttra ytterligare en pinsam svarsjukereplik. Hon kände blodsmak i munnen.
Han såg på henne. Han sa ingenting. Naturligtvis gjorde han inte det, vad skulle han rimligtvis säga?
”Det var kul att höra Anders, men nu måste jag nog tyvärr gå.” Hon försökte se avslappnad ut, försökte le.
”Du blöder”, sa han lågt.
Agnetha torkade av munnen med baksidan av handen. ”Ja, jag råkade bita mig lite, hade visst något i munnen som jag råkade bita sönder.”
