Hur många böcker jag kommer att skriva sammanlagt vet jag inte, men hur det än blir med den saken så kommer Den blomstertid nu kommer alltid att vara den allra första boken jag skrev.
Det var just den som fick mig att bli författare, det var just den som var grunden till alla böcker jag hittills skrivit, till alla böcker som komma skall.
Det finns mycket så mycket känslor inblandade i den boken, så många känslor för mina karaktärer.
Det är en fiktiv roman med påhittade karaktärer och påhittade händelser, men genom hela boken finns det delar av självupplevda upplevelser inkastade lite här och var.
Den har i skrivande stund betyget 4,0 både på Storytel och Bookbeat, här nedan bild från Storytel:
Den blomstertid nu kommer är en viktig bok.
Jag hade saker jag verkligen ville säga med den boken.
Jag hade ingen som helst aning om hur den skulle tas emot, men jag kan ärligt säga att reaktionerna och kommentarerna jag har fått och fortfarande får på boken är så oerhört fina.
Jag har fått mycket positiva recensioner från en rejäl mix av olika människor i olika åldrar.
Unga människor, äldre människor och alla åldrar däremellan.
Den blomstertid nu kommer utgavs som pappersbok 2017 av Lindskog Förlag.
Som ljudbok och e-bok gavs den ut 2020 av WAPI.
Som ljudbok/e-bok har den ett annat omslag och uppläsare till boken är Malin Molin.
Som ljudbok var den också nominerad till Storytel Awards 2021:
När jag var på bokmässan i Göteborg i september fick jag besök i montern av en av de bokbloggare som skrivit en mycket positiv recension på Den blomstertid nu kommer, nämligen Agnetha Lundebring Jönsson.
Jättekul att träffa henne i verkligheten. Här en bild från vårt möte:
Så jag är jättenöjd med bemötandet av boken bland de som läst/lyssnat på den, men om jag fick önska så skulle jag önska att den hade nått ut mer – både som pappersbok, ljudbok och e-bok.
Eftersom målgruppen för boken är unga vuxna tror jag den skrämmer bort en hel del vuxna per automatik. Men det är synd. Jag skulle önska att Den blomstertid nu kommer skulle kunna listas både som ungdomsbok och vuxenbok, men den kan alltså bara tillhöra en av kategorierna och den blir automatiskt en ungdomsbok på grund av mina huvudkaraktärers ålder.
Mina två första böcker får finna sig i att oftast komma i skymundan av mina tre följande böcker som är deckare, den mest populära genren.
Men för mig som författare kommer de inte i skymundan, och jag envisas därför med att fortfarande försöka sälja in dem när jag har möjlighet, även om det är mina deckare som efterfrågas.
För mina två första böcker är ju inte på något sätt sämre.Absolut inte. Men vi har alla olika tycke och smak. Av de jag pratat med som har läst alla mina böcker är det en del som föredrar de första böckerna och en del som föredrar mina tre senare.
Blomstertid-serien är relationsromaner om fyra unga kvinnor. Det är böcker om känslor, fasader, hierarkier. Om att försöka hitta sig själv och undvika att gå under. Om att försöka komma underfund med vem man är och vad man vill i livet.
Lena Borell-serien är också på sätt och vis relationsromaner eftersom en stor del av böckerna handlar om Lena Borell som person och hennes privatliv. Men framförallt är böckerna i Lena Borell-serien deckare/kriminalromaner eftersom Lena är kriminalinspektör och i varje bok är det olika typer av fall hon och hennes team utreder.
Igår och idag är det bokbytardagar på Rådhuscaféet i Skövde. Tanken är att den som har en eller flera böcker man vill byta bort kan ta med dem och lämna, samtidigt som man kan ta med sig en annan bok hem.
I samband med bokbytardagarna anordnas det också författarföreläsningar, och igår klockan 15 var det jag som som var där och berättade om mitt skrivande och mina böcker.
Bilden är tagen av Eva-Lisa Svensson och inlägget är från hennes Instagramflöde.
De som var på plats för att lyssna på mig var människor jag inte kände sedan tidigare, och det gjorde förstås det hela extra spännande.
Det ställdes en del frågor under tiden (det är jättekul, jag älskar att få frågor, det är ju ett tecken på att de som är där blir engagerade i det jag pratar om tänker jag) och jag fick även sälja och signera några böcker efteråt.
Eftersom föreläsningen var i Skövde satte jag lite extra fokus på just det faktum att Lena Borell-serien utspelar sig i Skövde och jag berättade om hur jag har jobbat med miljöbeskrivningarna i böckerna.
När jag är ute såhär känner jag en stor tacksamhet. På ett sätt känns det faktiskt fortfarande helt otroligt att jag faktiskt har kommit ut med fem böcker som alla har fina betyg och recensioner och som blir både lästa och lyssnade på. Att jag idag kan kalla mig författare.
Och föreläsningen ledde till att det nu finns ytterligare några personer runt Skövde som är på gång att läsa mina böcker. Det är urhäftigt!
Efter föreläsningen blev jag kvar med Jennifer Harrysson, restaurangchef på Rådhuscaféet och ansvarig för bokbytardagarna, samt Eva-Lisa Svensson, som hade hållit en föreläsning om bookcrossing tidigare under dagen. Eva-Lisa är också den som är initiativtagare till bokbytarhyllan som finns på Rådhuset.
Det var den perfekta nedvarvningen efteråt med lite eftersnack i Rådhuscaféets mysiga lokaler.
Här en bild från det:
Idag är det dags för dag två av bokbytardagarna på Rådhuset, och är du nyfiken på vad bookcrossing innebär finns det en ny chans att lyssna på Eva-Lisa när hon berättar om det idag klockan 14. 🙂
Jag är glad över att mina böcker i Lena Borell-serien har fått höga siffror och bra betyg som ljudböcker på både Storytel, BookBeat och Nextory. (Just nu är ju ljudböckerna bortplockade från Nextory pga konflikten mellan Storytel och Nextory, men det gäller ju massor av böcker, inte bara mina.)
När jag skriver att de har fått höga siffror så beror det förstås på vilka andra böcker man jämför med. Men i den här branschen är det aldrig en självklarhet att bli läst eller lyssnad på, och verkligen inte heller att få höga betyg.
På BookBeat ser betygen ut såhär just nu:
Så här ser betygen (och antalet satta betyg) ut på Storytel:
Idag är det den sista januari, och det är återigen dags för månadens gästbloggare på Marias Författarblogg. Januari månads gästbloggare heter Mikael Andersson, och han gästbloggar hos mig för andra gången. Mikael är överläkare, och i förra inlägget skulle han precis debutera som författare. Då skrev han om att våga lämna sin trygghetszon, men också om oron han hade inför hur författarskapet skulle tas emot av patienter och kollegor. Nu har det gått en tid, och Mikael har släppt ytterligare en bok. Hur blev det? Hur känner han nu?
Här kommer Mikaels text:
I mitt förra inlägg, inför släppet av min första bok Den som illa gör, skriver jag avslutningsvis om att befinna sig utanför sin komfortzon. Jag har jobbat ett helt yrkesliv som läkare och hur skulle boken tas emot? Vad skulle folk tycka om det faktum att jag skrev? Många tankar snurrade och känslorna pendlade mellan eufori och skräck.
Hur känner jag idag efter ytterligare en bok i serien Morden i Västerbotten?
Inte så mycket ängslan. Böckerna har genomgående tagits emot väl. Nu är det mer att få tid för att sitta ner och skriva som jag upplever som ett problem. Jag har gått ner till 80% och är vanligen ledig måndagar, men en del försvinner i signeringar och författarsamtal, annat i korrespondens runt kommande manus. För min egen del har jag en dystopisk trilogi om en superdator som tar över världen och en genmanipulerad flicka som leder en motståndsrörelse, en kontrafaktiskt deckare om Stalin (vad hade hänt om bolsjevikerna inte tagit makten?) och ytterligare en deckare som utspelar sig i samma universum som Morden i Västerbotten, men tiden innan de fyra böckerna och med helt andra karaktärer i huvudrollerna. Nio manus varav två utgivna … Min plan är att, om möjligt, ge ut en bok om året. Morden i Västerbotten blir fyra böcker, den tredje är kontrakterad och den fjärde till hälften klar, och sedan får vi se om någon av karaktärerna går vidare till nya äventyr.
Formerna för hur jag skapar text känns efter snart fem år av deltidsskrivande som komfortabla (jag tvekar inför adjektivet, det låter lite osexigt, men kommer inte på något som bättre beskriver känslan). Jag har bra genomläsare, bland annat en mycket engagerad polis i bok tre, och har ett utomordentligt bra utbyte med min redaktör på Hoi, Dan Nilsson. Skulle vilja jobba halvtid någon gång i framtiden om det blir praktiskt möjligt. Jag ingår i bakjourslinjen på en regionklinik. För tillfälligt är vi bara fyra i linjen och det är svårt att utverka mer än en dag ledigt i veckan. I en alternativ verklighet där jag inte var tvungen att ta den typen av hänsyn tror jag i alla fall inte att jag skulle vilja jobba mindre än 50 % som läkare. Jobbet är klart stimulerande i sig och jag jobbar på en av sjukhusets trevligaste kliniker, vilket betyder mycket.
Om jag skulle komma med ett råd till människor som när en dröm att ge ut böcker så är det absolut rådet att det är först i skarpt läge som lärandet blir tydligt, eller så har det varit för mig i alla fall. Drömmen om att som debutant bli utgiven av de stora förlagen är något mycket få får uppleva. Tacka ja till de erbjudanden som dyker upp, även om de inte går att räkna hem i kronor och ören. Det är när man sitter där med en text som verkligen ska ut som man skärper sig, först i mötet med läsarna som man får veta om historien håller, om den går fram så som du tänkt dig.
En annan sak som varit lyckad för min del, när det kommit till försäljning, är att hitta butiker som vanligen inte säljer böcker och skapa ett tätt samarbete med dem. I mitt fall en blomsterbutik på sjukhuset och en hälsokostaffär i Vindeln (en del av handlingen utspelar sig i kommunen). De säljer enbart signerade böcker och det har, tror jag, bidragit till framgången.
Skrivandet har gett mig en nytändning och jag är verkligen glad att jag testade. Att böckerna sålt bra och att Hoi nu satsar på mig för att lansera böckerna utomlands gör inte saken sämre.
Okej, jag erkänner. Rubriken är fejk. Det finns ingen sådan konflikt. Men jag har förstått att många tror det. Och en del vill gärna få till en sådan.
Ett exempel: När min tredje bok skulle släppas var flera tidningar intresserade av att skriva om det. Min tredje bok var Våroffer, vilket innebar att den boken också var min debut som deckarförfattare. De flesta intervjuer kom efter ett tag in på något helt annat än mig och mina böcker, frågorna jag fick handlade nämligen om Kristina Appelqvist. Jag fick frågor som ”Vad tror du Kristina Appelqvist säger om detta” och ”Hur tror du Kristina Appelqvist reagerar nu?” På en del föreläsningar jag var ute på fick jag samma typ av frågor. Märkligt ändå.
Kristina Appelqvist skriver sina böcker. Jag skriver mina. Och självklart måste det finnas plats för flera författare i samma genre inom samma stad, det är ju inte så att man har ensamrätt på staden.
Det blir ingen catfight när vi träffas, det finns inga smockor som haglar i luften. Kolla in bilden på mig och Kristina Appelqvist här nedan. Det är så här det ser ut när vi träffas. Med på bilden är också Annette Brandelid, som skriver deckare som utspelar sig i Hjo. Inte heller henne brukar jag slåss med. 😉
Att vara författare innebär väldigt mycket ensamarbete. Så att träffa andra författare innebär att få träffa kollegor.
I december var jag på årets roligaste fest, nämligen Lind & Co:s julfest på förlaget i Stockholm. Plötsligt minglade jag med massor av andra deckarförfattare som jag bara sett till namnet innan. Det var ju hur häftigt som helst! Såklart! 😀
Man ska inte dumförklara sina läsare/lyssnare. Det är ju inte så att en läsare bara kan ta in EN deckarförfattare per stad.
Det finns ett oerhört stort utbud av deckare och deckarförfattare i Sverige.
Det är stor skillnad på verklighet och fiktion. För det mesta i alla fall.
När jag skrev mina två böcker för unga vuxna låg jag ofta väldigt nära min egen verklighet. Böckerna är inte självbiografiska, men de innehåller en del scener som är självupplevda eller till viss del självupplevda.
Att mina följande tre böcker, alltså mina deckare, inte är självbiografiska säger ju sig självt. Men visst finns det detaljer och händelser från mitt eget liv som är inbakade lite här och var även i de böckerna.
Verklighet är en sak. Fiktion är en annan. Och det som är så fantastiskt med att skriva är att man kan välja att blanda som man vill!
Som författare har jag inga problem att se mig själv som polis, men som den person jag är när jag inte skriver kan jag inte det.
Jag är mycket intresserad av utredningsarbete, så den biten av polisarbete skulle jag absolut kunna jobba med – men för övrigt skulle jag nog vara rätt kass som polis.
Det är som sagt skillnad på verklighet och fiktion.
Den person jag är när jag inte skriver är rädd för väldigt mycket. Jag är exempelvis rädd för våld, för mörker, för döden.
En del undrar varför jag gärna skriver om barn som far illa.
Jag ser det inte som att jag väljer att göra det. Det är snarare så att massor av olika tankar om vad jag ska skriva om kommer till mig, och vissa försvinner och vissa stannar kvar. Jag skulle inte säga att jag ”gärna” skriver om barn som far illa. Det är nog snarare så att barn som far illa berör mig, och jag vill skriva om saker som berör.
För jag blir alltid väldigt illa berörd när jag läser om barn som far illa eller om tonåringar som försvinner i verkligheten – och kanske är mina kriminalromaner ett sätt för mig att bearbeta detta, jag tror det.
Som sagt. Det är skillnad på verklighet och fiktion.
Många som läser deckare gör det för att få en stunds underhållning eller avkoppling, men det behöver ju inte betyda att handlingen i böckerna egentligen är vare sig underhållande eller avkopplande.
Återigen. Det är skillnad på verklighet och fiktion. Verkligen.
Ett träd i Boulognerskogen i Skövde. Här, vid just det här trädet, hittas en man skjuten. Så är det. Fast bara i min bok.
Nu har listorna över årets lyssnande på Storytel, BookBeat och Nextory kommit, och även 2022 är det alltså Gunilla Leining som toppar ALLA TRE LISTORNA!!!
Varför är jag glad för det?
Jo, Gunilla Leining är inläsare till mina böcker i Lena Borell-serien, och att ha landets populäraste inläsare till sina deckare är ju förstås ett stort plus för böckerna och därmed också för mig som författare!
Så stort GRATTIS till Gunilla Leining men också till oss författare som har just Gunilla som uppläsare till våra böcker!
Storytel 2022
Gunilla Leining
Katarina Ewerlöf
Jonas Malmsjö
Stefan Sauk
Anna Maria Käll
Magnus Roosmann
Fredde Granberg
Maria Lyckow
Marie Richardson
Reine Brynolfsson
Bookbeat 2022
Gunilla Leining
Katarina Ewerlöf
Stefan Sauk
Jonas Malmsjö
Anna Maria Käll
Magnus Roosmann
Marie Richardson
Maria Lyckow
Fredde Granberg
Mirja Turestedt
Nextory 2022
1. Gunilla Leining 2. Katarina Ewerlöf 3. Anna Maria Käll 4. Jonas Malmsjö 5. Mirja Turestedt 6. Stefan Sauk 7. Fredde Granberg 8. Marie Richardson 9. Eva Röse 10. Callin Öhrvall Delmar
Jag överdriver inte när jag säger att allt förändrades när jag blev författare. För det var verkligen så.
En del av den där förändringen handlade om mitt eget sätt att se på mig själv, att tydliggöra mina styrkor och mina svagheter för mig själv.
När jag debuterade som författare gjorde jag någon slags deal med mig själv att sluta bry mig om att försöka få allas gillande. Jag insåg på en gång att om jag skulle vara författare behövde jag kunna hantera exempelvis dåliga recensioner.
Men jag bestämde mig också för att hela tiden försöka utvecklas som författare, och för att göra det var jag tvungen att utmana mig själv.
De två första böckerna var för målgruppen unga vuxna, och de böckerna handlar om psykisk ohälsa i tonåren, vilket är ett ämne jag har lätt att relatera till.
Men det här med att skriva deckare… Om riktigt polisarbete visste jag inte särskilt mycket.
Jag insåg att för att skriva deckare skulle jag bli tvungen att lära mig hur polisarbete gick till, inte bara lära mig det utan också förstå det.
För varje deckare jag har skrivit har researchen när det gäller polisarbetet varit mer omfattande än i boken innan. Ju mer jag lär mig (för jag lär ju mig på köpet) desto mer detaljer hittar jag som behöver kollas upp, och automatiskt ställer jag nog högre krav på mig själv för varje bokeftersom jag tänker att boken måste bli minst lika bra som boken innan.
När man skriver en deckare är förstås det allra viktigaste att man har en riktigt bra poliskontakt, och det har jag!
Men hur gör man då för att göra research i ett ämne man inte är insatt i?
Visst handlar det mycket om att googla och att söka information på nätet, men allra mest handlar det om att ha bra kontakter, kontakter som har stenkoll på det jag inte har stenkoll på.
Man behöver många olika kontakter när man skriver en bok, kontakter som styrs av handlingen i boken.
Research är jobbigt på ett sätt (inte roligt när man måste skriva om, för det krävs ju ibland), men det blir också så att jag ofta utvecklar någon slags vänskap med många av mina researchkontakter + att jag faktiskt får massa ny kunskap på köpet.Och det är rätt coolt! 😀
Första halvan bestod av event på event, och andra halvan innebar redigering och research till min fjärde bok i Lena Borell-serien. Alltså min sjätte bok.
Deadline var årsskiftet och med några timmar kvar skickades manuset iväg!
Äntligen inskickat, vad gött!!!
Och för er som undrar om boken blir bra, Japp, det blir den!
Så här ser de tre första böckerna i serien ut, överst som pappersböcker/e-böcker, och underst som ljudböcker.
Ser fram emot att få skapa en ny bild med en alldeles ny bok på lite längre fram! 😀
Det är den 31 december 2022, och den som får avsluta det här året på Marias Författarblogg är författaren och lektören Elisabeth Magnusson Rune, december månads gästbloggare. Jag och Elisabeth har träffats ute i åtminstone två sammanhang, men vi medverkar framförallt i en gemensam antologi! Vi har nämligen skrivit var sitt kapitel i boken ”Skriv om ditt liv- 11 författare berättar hur”, utgiven på Ariton Förlag.
Elisabeth ger ut annorlunda böcker, ett exempel är ”99 sätt att använda en hundbajspåse.”
Är du nyfiken på den boken och/eller hennes övriga böcker, så läs vidare. 🙂
Här kommer Elisabeths text:
Annorlunda – Går mina egna vägar – (social) Introvert – Högkänslig
Ja, frågan är om inte detta är en bra sammanfattning av mig. Låt mig utveckla lite. När kompisarna läste Starlet i mellanstadiet, läste jag varenda hästbok som gick att uppbringa. När klasskamraterna läste Jane Austen och systrarna Brontë i högstadiet, läste jag allt som gick att uppbringa om Treblinka, Dachau och Auschwitz. Redan då fascinerades jag av det mörka … Än idag dras jag mer åt seriemördarhåll än ’lyckliga i alla sina dagar’-håll.
Böcker har funnits i min närhet sedan barnsben, då mina föräldrar läste mycket och hade fulla bokhyllor. Där fanns allt från HC Andersen (oh, vad jag kände för flickan med svavelstickorna) till Frans G. Bengtssons Röde Orm. Men där fanns också böcker som kanske inte var lika lämpliga för en ung flicka. Så jag läste Dave Wallis Only Lovers Left Alive i smyg. Ett dystopiskt framtidssamhälle där alla vuxna hade begått självmord och de unga fick ’run wild’.
Jag växte upp utomlands och gick i en amerikansk skola – fast i Sydamerika. (Så nej, ingen Madame Bovary eller Röda Rummet för mig.) Skolan hade en stark tradition av att man skulle läsa böcker. Många böcker. Och så skulle man skriva bokrecensioner. En hel del var obligatoriskt (som Shakespeare) men för övrigt fick vi välja från långa listor – eller till och med komma med egna förslag. Så jag slukade böcker. Givetvis läste vi mycket amerikanska och engelska författare, så mina favoriter blev land annat John Steinbeck och Gerald Durrell. Men självklart betades nobelpristagarna Hemingway och Pearl Buck också av. Min fascination för död och elände fortsatte, men jag drogs också till allt som hade med djur och natur att göra. Jag drogs till både Tolkien och Henry David Thoreaus vackra skildringar av skogen.
Jag hade redan sedan barnsben två sidor, en stark social och en introvert. Så jag var både tonåringen som hade pojkvän och festade mycket och den ensamtörstande personen som satt på biblioteket på rasterna och bläddrade i böcker. Jag erbjöd till och med att hjälpa till i biblioteket på våra håltimmar. Det blev både upplockande av böcker på hyllor och lagande av gamla böcker, vars pärmar lästs sönder. Böcker gav mig ro. Jag ärvde mina föräldrars samlarvurm för böcker, så min egen samling växte långsamt.
Jag har alltid skrivit. Dagböcker, brev och reseskildringar. Redan i den övre tonåren ville jag skriva en bok om hundar. ’All världens hundraser’ skulle den heta. Jag skrev till alla kennelklubbar i världens alla länder och bad om foton och rasbeskrivningar på deras nationella hundraser. Jag fick trevliga svar från de flesta! Men … så publicerade en känd internationell hunddomare en bok om all världens hundraser. Det var smärtsamt när den drömmen kraschlandade. Jösses vad naiv man kan vara som ung. Ja, min dröm var redan från början inte att skriva en skönlitterär roman, det var att skriva en fackbok. Jag är nog lite av en nörd i det avseendet. Jag ville aldrig bli en prinsessa när jag val liten – jag ville bli upptäcktsresande. En pojkflicka som hellre slogs med drakar och jagade massmördare i min fantasi, än shoppade sexiga kläder och hoppades på drömprinsen på den vita springaren. Nä, skicka bara över springaren – det räcker. Men den ska vara kolsvart.! (Jag har alltid gillat svarta djur …) Så kan jag rida på den blänkande hingsten själv och jaga mina maror.
Hopp fram i tid och rum. Många universitetspoäng senare och jag spenderade mina (mycket långa) arbetsdagar med att bokföra, koda och skriva. Jag drogs till allt som andades bokstäver: manualer, instruktioner, utbildningar, systemspecifikationer med mera. Brukstexter blev ett bra sätt för mig att få tillfredsställt mitt behov av att skriva och strukturera. Men visst, drömmen om att ge ut böcker hade jag inte släppt. Då min stora hobby blev hundar (efter hästarna) så utbildade jag mig på fritiden i allt som hade med hund att göra. Så 1996 skrev jag och två kollegor två alster, vi kallade det för kompendier, om hundmassage och hundstretching. Kors i himmelen, men vi sålde faktiskt i hela Skandinavien – och några exemplar så långt bort som till Australien. Jag kunde inte så mycket om formgivning och bokutgivning på den tiden, men innehållsmässigt håller de än idag. Alltid något.
Jag drömde vidare, gick kurser på Poppius Journalistskola, språkkurser på universitetet, bokutgivningkurs och annat jag hittade. Jag läste skrivhandböcker och med internets möjligheter googlade jag och vidareutbildade mig.
Men som jag skrivit så är jag annorlunda och går mina egna vägar. Eller rättare sagt, jag känner mig annorlunda, då jag inte känner att jag passar in i den mall jag upplever många andra passar så bra in i. Eller gör jag mig själv annorlunda genom att gå mina egna vägar? Invandrad svensk som jag är, bidrar det? Jag har åtskilliga gånger i min normalt stela yrkesvärld fått höra att jag är ’en frisk fläkt’, en ’färgklick’. Är det en komplimang till mig eller mer en pik till den grå värld många trots allt anser att ekonomivärlden är? Jag tror IT-världen blev min räddning, för där är toleransen mot ’olika’ så mycket högre än i övriga siffervärlden på stabsnivå, där man förväntades bära dräkt och matchande pumps. Med eget ansvar för koncernbokslut och -system kunde jag ro mig själv och ingen höjde på ögonbrynen när jag möblerade mina kontor så att de passade mina medtagna hundar.
Som vuxen insåg jag att jag är introvert och högkänslig också. Så många pusselbitar föll på plats med denna insikt. Jag trivs att vara själv, men samtidigt måste jag ha ensamheten för att återhämta mig efter all social samvaro. För det tär på krafterna att känna energin i luften i alla sammanhang, och inte har jag lärt mig att ’stänga av’ heller. Därför är sociala sammanhang både roliga och jobbiga. Och i författarvärlden är det mycket sociala sammanhang, in i mellan allt ensamt skrivande. Jag klarar dessvärre inte alltid av allt, utan kraschar och måste vila i min ensamhet.
Jag gick aldrig med i någon bokklubb. Med tanke på mitt bokintresse kan man undra varför. Svaret är antagligen enkelt. Jag hinner inte läsa alla böcker på min egen att läsa-lista, så varför ska jag då läsa böcker som inte ens finns på min lista? Är det verkligen bara jag som tänker så? Och ska jag gå på skrivkurs så vill jag inte ha skrivtid på tidiga mornar efter ännu tidigare yoga-pass. Jag är, och har alltid varit, en nattmänniska. Så var är skrivkurserna där vi skriver halva natten, pimplar cava, går promenader i månskenet och sover till lunch? Den skriver jag upp mig på omgående! MOAHAHA!
Men jag trivs med min tillvaro idag. Efter två utbrändheter hoppade jag av ekorrhjulet och arbetar lite grand med andra författares texter, men mest med mina egna texter! Manus har jag ingen brist på då många ligger i min digitala skrivbordslåda och väntar. Ja, jag fortsatte att skriva genom åren. Vet inte ens om jag kommer hinna publicera alla. Jag går som vanligt min egen väg och har valt egenutgivning som min främsta utgivningsmetod. Inte för att jag blivit refuserad av några traditionella förlag, utan för att jag vill bestämma allt själv. En egenutgiven bok kan vara bra den också. Det har blivit några titlar vid det här laget. Givetvis avviker jag från många andras dröm om att ge ut deckare eller feelgood – jag ger ut annorlunda böcker! Jag tillfredsställer mina egna behov. Visst, ett tjog noveller har blivit antagna, men annars känner jag att jag kommer att spendera många skrivtimmar i släktforskarvärldens givande värld. Där finns fortfarande mycket stoff att gräva fram.
Så vad är mina ambitioner? Ja, på författarplanet är det att fortsätta ge ut mina annorlunda böcker. Jag får väl satsa på att bli Sveriges mest annorlunda författare … 😊 Samtidigt som jag hoppas på att författarvärlden blir mer tolerant och förstående mot alla som går sina egna vägar. Mångfald även i skrivarvärlden alltså. Alla är inte lika. Somliga av oss är mer olika. 😉 Men vi borde kunna accepteras i alla fall. Omväxling förnöjer som det påstås.
Mina utgivna alster (bortsett från noveller i antologier) är bland annat:
Hitta läkningen i skogen – en hjälp ut ur utmattningssyndrom Som jag skrev efter att jag sjukskrevs för andra gången. En typ självbiografi med inslag av forskning kring naturens positiva effekter på sargade och utarbetade själar.
Mamma, pinnen rör på sig! En liten bok om vandrande pinnar En liten faktabok om vandrande pinnar
Maria Richardsson 