Blogg

Hur jag tänker när jag skriver makabra scener.

Jag får frågan då och då från någon som har läst eller lyssnat på mina böcker hur jag bär mig åt för att skriva om de makabra saker som jag faktiskt skriver om.

Hur jag exempelvis gör för att skriva från en gärningspersons perspektiv.

Jag vet inte hur det funkar för andra författare, om de gör på samma sätt som jag eller inte, men när jag skriver ser jag min bok som en film framför mig och jag som författare är då alla skådespelarna.

Jag går alltså in i de rollerna som handlingen kräver att jag går in i.

Självklart är det lättare för mig att skriva utifrån Lena Borells perspektiv än vad det är att skriva från en gärningspersons perspektiv, men just de scenerna som är skrivna ur gärningspersonernas perspektiv ser jag som oerhört viktiga för mina böcker.

Mina deckare innehåller perspektivpersoner som begått makabra handlingar. Jag kan inte relatera till dessa handlingar men när jag går in i den rollen försöker jag hitta någonting i den personen som jag faktiskt kan relatera till. För alla människor har ju olika sidor.

När jag är i den rollen vet jag hur gärningspersonen resonerar, vad han/hon är ute efter.

Jag kan känna det då, och i och med att jag kan känna det så kan jag också gestalta det.

Det är inte enkelt. Det är klart det är svårt att skriva utifrån en gärningpersons perspektiv, men ju svårare det är desto större utmaning. Och jag gillar den utmaningen – det gör skrivandet roligare!

Foto av NEOSiAM 2021 pu00e5 Pexels.com

Artikel från helgens julmarknad på Knistad i dagens SLA!

Jag gillar verkligen att vara med på bokmässor och andra typer av mässor, trots att jag är minst sagt helt slut efteråt. Så idag, efter två intensiva dagar på Knistads Julmässa, sitter jag här och känner mig utmattad, har huvudvärk, ont i hela kroppen och är hela tiden lätt illamående. Ett normaltillstånd för mig efter ett sådant här event, och det är som det är – men jag hoppas att jag alltid kommer att fortsätta tycka att det är värt det!

Bild från lördagen:

Att vara författare innebär ju så mycket mer än bara själva skrivandet av boken. Den personliga kontakten jag får med läsare/lyssnare på event jag är med på är så oerhört viktigt för mitt fortsatta skrivande!

Att få höra saker som ”Jag kunde inte sluta läsa”, ”Du är min nya favoritförfattare”, ”Jag läste din bok hela natten”, ”Kan du inte försöka skriva lite fortare, jag klarar inte av att vänta så länge på fortsättningen” och ”Du har ju beskrivit min skoltid precis så som det var”, det gör att mitt inre batteri hela tiden blir påfyllt vilket är en grundförutsättning för att orka lite till de dagar det tar emot.

Allt handlar inte om försäljning sådana här dagar, så stort tack också till alla er som kommer fram och berättar att ni har läst/lyssnat och vad ni tycker om mina böcker och mitt sätt att skriva.

Så trots att sådana här event TAR energi från mig så FYLLER DET PÅ mycket energi också!

I morse, när jag läste dagens SLA (Skaraborgs Allehanda) och såg den fina artikeln om helgens mässa på mittuppslaget med bland annat bilden från just vårt tält fick jag ytterligare lite energipåfyllning.

Denna bild var med i artikeln:

Mittuppslaget från mässan:

Här kan du läsa artikeln på nätet (låst artikel, så funkar bara om du är prenumerant):

Julmarknad i strålande väder drog tusentals: ”Kul med så mycket folk” – Skaraborgs Allehanda (sla.se)

Välkommen till Knistad Julmarknad i helgen!

Sugen på att tjuvstarta julen?

I helgen är det återigen dags för mysiga Knistad Julmarknad!

För lite extra julstämning i montern slår jag just nu in några paket, letar upp lite tomtar och fixar glitter till håret.

Varmt välkommen till författartältet!

Vill du veta vilka utställare som är med i år och vad man kan göra mer på Knistad Herrgård i helgen?

I så fall – Kolla in här: Knistad Herrgård- boka en oförglömlig upplevelse!

Ny superfin recension på Den blomstertid nu kommer!

Idag när jag var inne på Instagram hittade jag en alldeles ny, väldigt fin recension på min debutbok ”Den blomstertid nu kommer.”

Kolla in här:

Wow! Jag blir superglad över de vackra orden!

Tusen tack till bokrecensent @readalittlebitmore!

”Att växa från att vara barn till att bli vuxen, med alla de tankar och utmaningar, händelser och att lära sig hantera sina känslor och relationer till människor runt sig – alla eller delar av de bitarna tror jag väcker igenkänning hos många och det är väldigt välarbetat från författarens sida.”

Här hittar du @readalittlebitmores sida på Instagram om du vill kolla in fler bokrecensioner:

Book reviews in 🇸🇪 & 🇬🇧 (@readalittlebitmore) • Foton och videoklipp på Instagram

Roliga event på gång i november och december!

Jag har alltid haft svårt för hösten, men 2017 och därefter har höstarna varit betydligt bättre!

Min första bok släpptes nämligen hösten 2017, och efter det har det alltid varit mycket som händer just på höstarna. Så även denna höst.

Närmast i tid är Knistad Julmarknad som äger rum i helgen, och längre fram i november ska jag vara med på Torslanda Bokmässa.

December börjar med ett event i Karlsborg, följt av ett tredagars-event i Göteborg och lite längre fram två dagar på ett event i Skövde!

Ser fram emot vart och ett av dessa event, och givetvis kommer mer info om dessa här på bloggen lite längre fram.

Men just nu laddar jag mest för Knistad Julmässa i helgen! 😀

Läs mer här: Knistads julmarknad 12-13 november – Knistad

Tidigare inlägg: Snart är det dags för mysiga Knistad Julmarknad igen! – Maria Richardsson (mariasforfattarblogg.com)

På grund av en pågående konflikt mellan Storytel och Nextory är mina tre ljudböcker i Lena Borell-serien just nu bortplockade på Nextory.

Det pågår en konflikt mellan Storytel och Nextory, har du koll på det?

Om inte: läs denna artikel från Boktugg: https://www.boktugg.se/2022/10/26/storytel-eskalerar-konflikten-med-nextory-drar-tillbaka-alla-titlar/

När jag var inne på Nextory igår var mina tre ljudböcker i Lena Borell-serien plötsligt bortplockade, och detta är alltså ingenting som jag som författare på något sätt kan påverka, utan det beror på att ljudböckerna är utgivna på Lind & Co och deras titlar är indragna i konflikten.

Många författare och ljudbokslyssnare känner frustration just nu, men eftersom jag inte kan påverka detta på något sätt så hoppas jag på att detta löser sig till det bästa, och det snart, och att titlarna därmed kommer tillbaka även till Nextory.

På Storytel och BookBeat finns alla titlar som vanligt.

E-böckerna i Lena Borell-serien finns kvar på Nextory eftersom de är utgivna på annat förlag.

Likaså ljudböckerna och e-böckerna i Blomstertid-serien.

För ett år sedan blev världen gråare

Till Nella.

Alla dagar saknar jag dig, vissa dagar extra mycket.

Det gör så ont att du inte fick finnas kvar.

Det har gått ett år nu.

Mycket kan sägas om dig.

Det fanns liksom ingen som du.

På riktigt.

Alla vi som kände dig vet vad jag menar när jag skriver så.

Jag kommer fortsätta prata om dig, det är viktigt för mig att göra det.

För allt det vi var, allt det vi gjorde – det finns ju kvar.

Och jag glömmer dig aldrig.

***

Här nedan inlägget jag skrev några dagar efter att du gick bort, för ett år sedan.

Månadens gästbloggare: Mats Erasmie

Idag är det den sista oktober och slutet på månaden innebär som vanligt att det är dags för månadens gästbloggsinlägg. Den här gången är det Mats Erasmie som gästbloggar. I september släpptes hans bok Villa Svea, en roman om svenskarna som flydde från fattigsverige till Argentina för 100 år sedan. Villa Svea är den fristående fortsättningen på Dödskaravanen och Silverfloden. Innan dessa tre böcker skrev han dock en helt annan typ av böcker, nämligen fack- och läroböcker inom försäljning och marknadsföring.

Här kommer Mats inlägg:

Skrivandets myter och verklighet

För tjugotvå år sedan kom jag ut med mina två första böcker. Mycket beroende på en slump och det kändes inte som riktiga böcker. Det var faktaböcker om marknadsföring och personlig försäljning. Den ena var avsedd för gymnasieskolan och den andra riktade sig till yrkesaktiva säljare och B2B. Sedan dess har det blivit tio till fast fortfarande inte känts som på riktigt. Glädjen att se dessa i bokhandeln och i skolan är och var dock äkta men egentligen ville jag ju skriva på riktigt, något skönlitterärt. Alla ni som skriver vet självklart att för att göra det krävs en berättelse, något man vill förmedla och det tog mig tolv år innan jag kom till insikt om att berättelsen funnits där hela tiden, men utan att jag varit medveten om den.

2012 reste min hustru och jag runt i Argentina för andra gången på fyra år. Det är lätt att bli förälskad i det landet. Så småningom anlände vi till Villa Svea i Misionesregionen där jag har avlägsna släktingar som skulle besökas. Jag kände vagt till historien om de nästan 10 000 svenskar som lämnade fäderneslandet i slutet av 1800-talet och efter fruktansvärda livsöden i Brasilien slutligen grundade Villa Svea 1913. Att möta folk på gatan som såg väldigt skandinaviska ut, talade en blandad rotvälska av spanska/portugisiska, kroppsspråk som en argentinare och heter Olsson, ja då blir man nyfiken och det blev jag. Här fanns berättelsen.

Alla ni som redan skriver vet också att det där med att sitta och vänta på inspiration för att det kommande mästerverket ska växa fram, inte fungerar. Åtminstone inte för de flesta. En god vän försökte tillföra rödvin i ekvationen men var efter några veckor tvungen att avbryta sin nyss påbörjade författarkarriär. Risken för att få alkoholproblem blev uppenbar. Andra går den ena kursen efter den andra och åren passerar förbi utan att det egentligen händer något mer än att mängden kursavgifter urholkar ekonomin. Sannolikt också på bekostnad av ett sjunkande självförtroende. Jag nöjde mig med en kort kurs i creative writing på Medborgarskolan.

Lärde jag mig något? Njaa, egentligen inte men jag kom igång med första kapitlet och blev inspirerad av alla talangfulla kurskamrater. Från fackboksskrivandet tillförde jag sedan disciplin och planering. Äventyret kunde börja och ett äventyr är det. Trots synopsis, tidslinjer och all annan struktur vet man aldrig vad som kan hända, vilket gör skrivandet så spännande.

I ett brev från en lidande kvinna i Brasilien hem till Sverige läste jag ”Ung man funno övergiven apelsinodling. Vi åto därutav och blefvo friska.” Den meningen gav ett kapitel på sexton sidor och skapandet av en karaktär, Nils, som nu tusen sidor senare fortfarande lever i alla välmåga och kanske är den mest älskade personen i ”Dödskaravantrilogin”. Visst har vi alla hört en del författare tala om att karaktärerna lever sitt eget. I mina öron har detta alltid låtit väldigt pretentiöst. Nu vet jag bättre. De lever verkligen sitt eget liv. Fånigt men sant och den vetskapen ger många gånger den där inspirationen som trots allt också måste finnas där för att det ska bli bra.

En annan reflektion är den psykologiska kurvan hos mig som författare. En kurva som blev en befrielse när jag väl upptäckte den. Jag skriver i block om tre dagar och producerar ett kapitel inklusive research. Inget småduttande varje dag under lediga stunder. Har privilegiet att kunna isolera mig i huset på Tjörn och styr min egen tid. Min fru är då portad. Enda sällskapet är grannens två kattor.

Kurvan ser ut så här: Första förmiddagen händer inte mycket, kanske en knapp sida. Irrar mest runt på Internet. Efter lunch börjar skrivandet sakta men säkert ta fart även om det fortfarande inte är med någon imponerande hastighet. Tvivlet om jag ska få ihop det växer sig allt starkare fram till förmiddagen dag tre. Då börjar ett visst hopp spira. Kanske kan gå i alla fall. När jag sedan sent på eftermiddagen läser igenom alla sidor, gör någon mindre justering och får ståpäls efter de sista meningarna. Ja då vet jag att det gick ännu en gång.

Detta mönster upprepar sig gång efter gång men nu finner jag trygghet i vetskapen att det kommer att bli bra till slut. Jag behöver aldrig tvivla på riktigt. Fast det är självklart en ständigt pågående process och alla får vi väl ändå svackor. Vad vill jag säga med detta? Jo skrivandet handlar inte bara om att stapla ord efter varandra på ett sätt som folk ska tycka om att ta del av. Skrivandet handlar också om vad som händer med dig själv tack vare eller på grund av skrivandet.

Hur ser din psykologiska kurva ut?

Fakta:

Mats Erasmie, från Göteborg och Tjörn, är civilekonom som utöver skrivandet driver startup-bolag, är styrelseproffs och engagerar sig som vd-stöd för ett antal medelstora bolag. Mats har tidigare på Libers förlag också gett ut tolv fack- och läroböcker. Avslutningen på de historiska romanerna i ”Dödskaravantrilogin” på HOI:s förlag heter ”Villa Svea” och släpptes i samband med årets bokmässa i Göteborg. Mats är också en flitig föreläsare om verkligheten bakom romanerna.

mats.erasmie@gmail.com      www.erasmie-erasmie.se

www.ledarakademin.com       www.ghnpharma.com

Så jobbar jag med boken just nu

Jag får många frågor om hur det dagliga livet som författare ser ut. Många frågar exempelvis om jag skriver hela dagarna, och det gör jag inte, även om jag periodvis gör det.

Det finns många olika faser i skapandet av en bok, och de olika faserna ser olika ut.

Nu är jag mitt uppe i redigeringsfasen, och den fasen är minst lika viktig som själva ”skriva-ner-texten-fasen.”

Redigeringsfasen är i mitt fall detsamma som researchfasen. Viss grundläggande research har jag gjort innan jag började skriva, men den mesta researchen – alla detaljer (och de är massor)- görs nu.

Jag har för tillfället tät kontakt med ”min” polis som kommenterar ”mitt” polisarbete. Hon ger mig tydliga direktiv om vad som fungerar och vad som inte fungerar. Hon förklarar också varför det inte fungerar, vilket är en viktig förutsättning för att jag ska bli bättre och bättre på det här. Polisarbetet är en oerhört viktig del av skrivandet när man skriver deckare, och jag har förstås lärt mig massor, mer för varje bok jag skriver, men ändå är det många detaljer som lätt blir fel.

Så kontakten med min polis är den allra viktigaste för boken jag skriver. Men det krävs så mycket mer för att få detaljerna rätt.

Jag har just för tillfället kontakt med en ambulanssjukvårdare, en rättspsykiatriker, en jurist och en florist. Allt för att få det att bli så bra som möjligt.

Igår åkte jag ut till Havstena och Lillegården igen (två områden i Skövde där en del scener utspelar sig.) Jag passade också på att kolla upp andra detaljer om platser jag skriver om.

Idag fortsätter redigeringen: Jag ska ändra texten efter min poliskontakts direktiv och sedan skicka iväg en ny text. Samtidigt har jag massor av mail som rör olika delar av författarskapet (bland annat några kommande event och ett kommande skrivprojekt) som måste svaras på och skickas iväg idag. Och eftersom det är den sista dagen denna månaden måste också månadens gästbloggsinlägg läggas upp.

Det här blir en bra dag! 🙂

Här kommer några bilder från gårdagens researchtur, alla relevanta för den fjärde boken i Lena Borell-serien:

Snart är det dags för mysiga Knistad Julmarknad igen!

Även det här året kommer jag att vara med på Knistad Julmarknad.

Jag och Karin M. Karlberg kommer att befinna oss på plats i författartältet både under lördagen och söndagen, och på söndagen får vi dessutom sällskap av Jan-Erik Ullström!

Ser fram emot detta av många orsaker.

För det första gillar jag stämningen ute på Knistad, och det ska bli kul att träffa mina kollegor igen.

Men allra mest längtar jag efter att få träffa alla trevliga läsare, både sådana som redan gillar mina böcker och nu är ute efter att komplettera med den senaste boken, och sådana som känner sig lite nyfikna på mina böcker.

Här kan du läsa mer om Knistads Julmarknad: Knistad Herrgård- boka en oförglömlig upplevelse!

Att kunna prioritera rätt är viktigt!

Nu var det tio dagar sedan jag senast skrev ett blogginlägg.

Så lång tid emellan brukar det inte gå, men jag är inne i en ovanligt hektisk period just nu. Dels har jag en deadline jag jobbar efter, men jag har också andra saker på gång som måste läggas tid på, (saker ni kommer få vetskap om längre fram) och i det läget är det förstås blogginläggen som får sättas på paus.

En av de viktigaste sakerna för att kunna jobba som författare är att kunna prioritera rätt.

Har man en deadline så följer man den.

Har man fått ett uppdrag så fixar man det.

Och eftersom jag måste ha ett extrajobb vid sidan av skrivandet för att få min inkomst till att bli acceptabel är det också en prioritering att jag måste sköta det jobbet på ett bra sätt.

Det finns så många andra delar av författarskapet som jag också håller på med: olika typer av marknadsföring, olika typer av samarbeten, deltagande på diverse bokmässor, planerar nya bokprojekt, svarar på mail och meddelanden och lägger ut inlägg på bloggen, på min Facebookförfattarsida och min Instagramsida. Men dessa saker får stå tillbaka när jag har fullt upp med de tre prioriteringarna. Som nu.

Att författarskapet hela tiden går framåt är ju en förutsättning för alla de extra-roliga guldkantsaktiviteterna man kan ägna sig åt som författare, som att mingla runt på olika tillställningar och dricka bubbel med andra författare! 😉

Så. Det här livet jag lever nu vill jag verkligen, verkligen fortsätta med. Därför tillbringar jag inte alltid dagarna med det jag allra helst vill, utan snarare med det jag behöver lägga tid på. Research och redigering är jobbigt, men jag skulle aldrig slarva med det. Att jag gör ett bra jobb just här och nu är ju trots allt förutsättningen för att kunna fortsätta så här. Och när jag tänker på det blir det så mycket enklare att hoppa in i researchen/redigeringen igen! 🙂

Jag vet inte hur det funkar för andra författare, men så funkar det för mig!

Foto av cottonbro pu00e5 Pexels.com

Hur lika är jag och Lena Borell?

Idag känner jag Lena Borell väldigt väl.

När jag skrev den första boken i Lena Borell-serien var det inte så.

Jag fick hela tiden fundera Hur skulle Lena göra i den här situationen eller Vad skulle Lena säga?

För varje bok jag skrivit har det blivit lättare att ta hennes beslut och skriva hennes repliker. Nu, när jag skriver den fjärde boken i serien är det som om jag kan henne utan och innan.

Jag får ofta frågan från läsare om hur lika jag och Lena är varandra.

Ibland känner jag att vi är väldigt lika varandra, och ibland inte alls.

Jag frågade min man för att tag sedan om han tyckte att Lena Borell var lik mig. Jag tänkte att han om någon borde ju veta! Han känner ju både mig och Lena Borell väl vid det här laget. Han svarade ett tydligt Nej på den frågan. Han tycker alltså inte att vi är lika.

Det kändes skönt ändå, att veta att jag inte per automatik gjort henne till någon slags kopia på mig själv.

Jag skulle säga att Lena Borell är lik mig när det gäller vissa saker, men att hon också är extremt olik mig när det gäller andra saker.

Jag ser henne som en vän.

Det är ett intressant sätt att skriva på – att jobba med likheter och skillnader i en salig blandning.

Så jobbar jag nog egentligen med alla karaktärer.

Det kan till exempel vara spännande att få in en liten, liten del av min personlighet i en karaktär som är min raka motsats.

Det häftigaste av allt är att det bara är jag som vet exakt vilka delar som är jag och vilka som inte är det. 🙂

Foto av Miguel u00c1. Padriu00f1u00e1n pu00e5 Pexels.com