Linda var min första karaktär.

Sussi. Linda. Anna. Och Sofi.

Så heter mina fyra huvudkaraktärer i Den blomstertid nu kommer och Och allt blir återfött.

När jag är ute och pratar om mina böcker får jag ofta frågan vem av de fyra karaktärerna som kom först.

Svaret på den frågan är solklar: Det var Linda.

Från början visste jag inte om Den blomstertid nu kommer skulle bli en självbiografi eller inte. Det hade kunnat bli det. Karaktären Linda bygger nämligen på mig. Fast efter att ha funderat ett tag insåg jag att jag istället ville skriva en påhittad bok med självbiografiska inslag. Och det var då de andra tre karaktärerna kom till.

Foto: Chatrin Carlsson

Om exakt fyra veckor släpps Våroffer.

Idag är det måndag. Om exakt fyra veckor släpps min ljudbok Våroffer.

Våroffer kommer att säljas hos alla återförsäljare i Sverige där ljudböcker säljs.

Detta är min första deckare, och jag är förstås extremt spänd på hur den kommer att tas emot. Hur den än tas emot så är jag rätt säker på att ingen kommer att säga ”Det är en typisk deckare.” För det tror jag inte att det är.

Visst är det en kriminalroman, men det är också ett psykologiskt drama.

***

Huvudpersonen i boken är Lena Borell, kriminalinspektör på grova brott i Skövde. Lena bor i en lägenhet med sin nittonåriga dotter Therese som lider av psykisk ohälsa.

På andra sidan staden bor en annan kvinna som inte heller mår bra. Hennes sambo är beredd att göra allt för att få henne att må bra igen.

Och i ett radhus mitt emellan de här två platserna bor en tredje kvinna. Hon mår också dåligt, men hon vet att om en månad kommer hennes situation att vara helt förändrad, då kommer hon förmodligen att känna sig lyckligast i hela världen.

***

Så här står det om boken på förlagets hemsida: https://www.lindco.se/bocker/varoffer/

Jag känner mig glad och trygg över att det är Gunilla Leining som har läst in min bok. Och ljudboken ligger just nu i kategorin ”Mest efterlängtade” på Storytel vilket förstås gör mig oerhört förväntansfull!

Hoppas att DU vill lyssna.

Kaospromenad med överbelastad resväska.

Det är viktigt att tänka optimistiskt, men ja, ibland får man inte glömma att vara realistisk också.

Jag överlastade min resväska igår när jag skulle till SmåLit. Böcker är tunga.

Problemet var att jag har tre olika böcker, och då blir det ju snabbt för tungt. Och det är klart att jag kände det när jag lyfte väskan, att det var för mycket i den, men då står man där och tänker att man vill inte åka med för lite böcker, och så måste man skynda sig till tåget.

Redan innan jag kom på tåget till Jönköping sprack handtaget. Alltså fick jag bära i båda handtagen samtidigt för att få väskan på tåget.

Promenaden från stationen till mässan var minst sagt minnesvärd. Och högljudd.

Jag försökte dra min väska där det inte fanns kullersten, men hur gör man när det tycks vara kullerstenar överallt?

”Du måste ha fått in grus i hjulet”, sa en av dem jag gick med.

Problemet skulle visa sig vara större än så. Men just då gällde det bara att komma fram så fort som möjligt, så jag kollade inte efter.

När jag skulle ta mig till stationen igen efter mässan var jag ju tvungen att kolla hjulen. Då fanns det bara ett hjul kvar på väskan, det andra hade alltså fallit av på ditvägen, undra på att det var tungt!

Promenaden ftån mässan till stationen igår blev minst sagt speciell… för att inte tala om högljudd.

Betydligt värre än ditvägen!

Jag gick tillsammans med två författarkollegor, och de kan vittna om att det var så högljutt att det stundtals var svårt, riktigt svårt, att försöka prata samtidigt.

Ett tag skrattade vi bara.

Vad annat kan man göra liksom?

Samtidigt var jag ju livrädd att väskan skulle spricka upp helt innan jag kom till Skövde.

Väskan klarade sig till Skövde, men innan jag kom hem sprack den i tyget.

Den resväskan är numera bara en före detta resväska!

Lärde jag mig något på detta då?

Ja. Man lär sig mycket på händelser som denna. Man lär sig att man inte vill uppleva det igen.

Nästa gång tar jag inte med mig så mycket böcker.

Punkt slut.

En bok är inte tung. Inte två heller.

Men tio böcker, femton… eller tjugo. Då blir det plötsligt betydligt tyngre.

Rolig dag på SmåLit igår.

Foto: Petronella Simonsbacka

När man är med som utställare på SmåLit i Jönköping får man inte reda på VAR man ska stå förrän man kommer dit. Men upplägget är bra med kartor och mässvärdar på plats så att besökarna lätt hittar den författare de söker. Bokmässan äger rum i Stadsbibliotekets och Länsmuseets lokaler. De två tidigare åren jag varit med har jag blivit placerad på olika platser i biblioteket, men denna gång stid jag i museets lokal. Bra placering och många besökare större delen av dagen.

Och detta år hade vi utställare en egen liten lounge, vilket var supertrevligt och mycket uppskattat!

Jag kommer absolut tillbaka nästa år igen. ❤️

Ny recension på Och allt blir återfött: Betyg 5 av 5!

Foto: Agnetha Lundebring Jönsson

Jag har fått en ny recension på Och allt blir återfött.

Betyg: 5 av 5!!!

Jag är så otroligt glad nu, ytterligare en läsare som älskar boken!

Helt fantastiskt!

View this post on Instagram

Och allt blir återfött Maria Richardsson Lindskogförlag Fyra unga kvinnor med olika bakgrunder som på olika sätt försöker att återerövra sina liv. Genom droger, och förtvivlan samt sökandet efter kärleken har format kvinnorna där de på något sätt försöker finna tillit och hopp till de vuxna som inte finns kvar. Tiden måste läka deras sår.. Läste den första delen och debuten Den blomstertid nu kommer och nu den fristående delen och allt blir återfött. Denna del är så gripande och jag kan nästan ta på deras känslor, så fantastisk skriven med ett djup och smärta som kan ta andan ur en men samtidigt inge ett hopp. Beskrivningen av alla karaktärer gör det lätt att ta dem till sig och man vill så gärna skydda dem från deras smärta. Vet knappt hur jag ska kunna uttrycka mig då den är så berörande, tror att jag dog en smula av slutet. Jag säger helt enkelt LÄS böckerna för de är helt galet bra. Går inte att sluta läsa, för den är så laddad av känslor. Maria Richardsson har en fantastisk förmåga att uttrycka sig i skrift och det blir en känslosam lässtund men ack så bra på alla vis. Tveka inte att läsa dem för de förtjänar att läsas. Mitt betyg blir fem 🥀🥀🥀🥀🥀 av fem möjliga Tack för jag fick läsa din bok. @maria_richardsson #ochalltbliråterfött #lindskogförlag #mariarichardsson #känslosam #hopp #förtvivlan #kärlek #djup #fullpott #fullpoängare #bokbloggare #recension #älskarböcker #serie #boktips #tacksam

A post shared by Agnetha Lundebring Jönsson (@angelundebring) on

Uppdatering från Lotta Lundh.

Hon är väldigt snabb, den där Lotta. Igår frågade jag henne om hon hade lust att skriva ner en liten text, och hon svarade att ”jag ska försöka plita ihop något.” En timme senare hade hon skickat en text!

”Det är som att kasta sig utför ett stup när man släpper en bok”, skriver Lotta i sitt inlägg. Jag har beskrivit saken på samma sätt i ett av mina inlägg. Just den beskrivningen är ganska talande tycker jag, det visar ganska bra vad det handlar om. För varje gång utsätter man sig för en oerhörd risk. Så är det ju. En risk att bli sågad. Man skriver för de som vill läsa (eller lyssna, om det gäller en ljudbok) och läsaren/lyssnaren har förstås rätt till sin åsikt. Oavsett om man får en positiv recension eller en negativ så måste man som författare finna sig i det.

Lotta skriver också om det där som pågår runtom, det som inte har med skrivandet att göra men som påverkar skrivandet i allra högsta grad. Och visst har hon rätt: Ibland finns det annat som är betydligt viktigare att ta hand om!

Här kommer Lottas text:

Nu är jag här igen, och bloggar om hur det går för mig och mina böcker. Sist jag skrev någonting på Marias författarblogg hade jag precis släppt min andra bok. Det var första boken i deckarserien om kriminalkommissarie Erik Ljung i Sunne, som hette Familjen. Den har gått otroligt bra, speciellt som ljudbok, och sålt helt okej som fysisk bok.

I oktober 2019 släpptes del två i serien, Graven. Det är en ruskig historia om en försvunnen fabriksägare, och spänningar i samhället mellan nynazister och invandrare. Graven släpptes enbart som ljudbok, och inte alls i pappersformat. Eftersom Familjen gick så bra som ljud, kändes det ganska logiskt, och jag ville ju ha ut fler böcker så snart som möjligt. I bokbranschen måste man försöka vara aktuell hela tiden, eftersom flödet av nya böcker är stort och konstant, vilket gör att man måste synas på något sätt, för att hålla intresset för en själv och böckerna igång.

Redan i januari 2020 var det dags för den tredje boken i serien, Vedergällningen. Den kom som fysisk bok den 9 januari, och som ljudbok och e-bok några veckor senare. Vedergällningen är ännu en hemsk historia om en seriemördare som härjar i lilla Sunne. Flera recensioner har nämnt att det inte går att sluta läsa, och att den är en riktig bladvändare.

Det där med recensioner ja. Det är som att kasta sig utför ett stup när man släpper en bok. Man har jobbat med texten länge, redigerat och ändrat för att putsa till den. Lagt till och dragit ifrån, både här och där. Sedan är man förhoppningsvis nöjd med resultatet, och måste sedan vänta, oftast känns det som alldeles för länge, innan boken till slut släpps. Sedan är det bara att vänta igen. Kommer folk att läsa? Vad kommer de att tycka om min text? Hade jag rätt när det kändes bra eller var det helt fel? Kommer man ens att få några reaktioner överhuvudtaget?! Man vet helt enkelt inte. Och man får försöka komma ihåg att man inte kan tillfredsställa alla. Smaken är som bekant som baken, och alla tycker olika. Jag har haft tur, som sluppit sågningar så här långt, och är tacksam för det.

Och så är det ju det här med livet. Det blir inte alltid som man hade tänkt sig och ibland känns böckerna inte särskilt viktiga alls. Jag har tidigare berättat om min utbrändhet och att jag varit sjukskriven i perioder på grund av utmattningssyndrom och depression. Jag har fortfarande problem emellanåt, och särskilt sista tiden har det varit kämpigt.

Jag och min man har två döttrar. Vi märkte tidigt att den lilla inte var riktigt som andra barn. Hon behövde inte lika mycket närhet och kom ofta i konflikt med andra barn, på grund av att hon inte förstod det sociala samspelet. Vi har kämpat för att hon ska ha det så bra som möjligt i flera år, och senaste månaderna har vi äntligen kommit iväg på utredningen av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning med henne. Detta efter att ha stått i kö på BUP i flera år. Flera år när vi inte vetat vad vi haft att göra med och liksom famlat i blindo när vi försökt hjälpa henne. Hur vi har försökt förklara för andra oförstående vuxna att hon inte är elak med flit. Att hon svär och skriker när hon blir frustrerad utan att det betyder någonting. Att hon inte slår och river för att hon vill, utan för att det är hennes enda sätt att reagera.

Nu har vi fått besked om vilka diagnoser hon har. Och det är flera. Det blev både en lättnad och sorg att få svar på det vi redan visste. En lättnad för att vi nu vet vad vi har att göra med, och en sorg för att hon ska behöva ha det så här. Vi ser ju hur hon sliter. Hur trött hon är efter en dag i skolan.

Allt detta har gjort att jag förutom att skriva deckare, även har börjat skriva barnböcker. Jag har saknat böcker att läsa för min dotter, där hon kan känna igen sig. Nu har jag skrivit den boken. Jag hoppas att något förlag vill ge ut den, för jag tror att den behövs därute. Både för andra föräldrar i samma situation som vi, och skolan. Är det någonting jag har lärt mig om vår egen resa, så är det att kunskapen om neuropsykiatriska diagnoser är väldigt dålig. Både bland skolpersonal, allmänheten och myndigheter.

Kan jag hjälpa någon att känna igen sig genom att skriva en text, skulle bara det vara guld värt. För man känner sig väldigt ensam när man kämpar för sitt barn. Det är omöjligt att förstå hur mycket kraft det tar, och hur mycket det sliter, om man inte själv varit i samma situation. Man kämpar från morgon till kväll, och har man tur får man en timme för sig själv i lugn och ro framför teven innan man somnar. Det tar aldrig slut.

Allt det här har naturligtvis gjort att mitt eget mående går upp och ner för tillfället. Vissa dagar orkar jag mer än andra. Skrivandet har blivit lite av min ventil, där jag skriver av mig och samlar kraft. För skrivandet gör mig inte trött. Det är min livlina. När jag väl sätter mig och skriver går det väldigt fort. När jag är i skrivarbubblan kan jag inte tänka på annat, utan måste koncentrera mig på att föra texten framåt. Men som sagt, ibland känns inte böckerna så viktiga. Ibland finns det annat som är betydligt viktigare att ta hand om.

/Lotta Lundh

Har du läst/lyssnat på någon av Lottas böcker?

Har du en hälsning till henne?

Du kan förstås skriva något till henne i kommentarerna till detta inlägg!

Min hälsning till Lotta kommer här:

Tusen tack för din text och för bilderna till inlägget. Som du vet har jag egen erfarenhet av att kämpa för sitt barn inför en oförstående omvärld, men när diagnosen väl är satt blir det enklare.

Stort lycka till med dina böcker och ditt fortsatta skrivande!