2017 var året då allting vände för mig. Det var då jag fick beskedet att min debutbok var antagen, fick tjänstledigt och påbörjade mitt år på Skrivarlinjen på Skrivarakedemin (distans.) 2017 hade jag min allra första bokrelease och fick mina allra första recensioner. Min dröm gick i uppfyllelse och jag började identifiera mig som författare.
Men samtidigt började året på ett HELT annat sätt… Jag brukar inte prata så mycket om det jag skriver om nu, men samtidigt känns det viktigt att förmedla det här.
Det fanns nämligen mycket som var oerhört motigt i mitt liv just då. För samtidigt som jag kämpade hårt för att bli författare var jag rädd för att behöva inse att jag kanske inte skulle vara bra nog för att få boken antagen, och för mig i det läget kändes det som om mitt liv hängde på det.
Jag var sjukskriven från jobbet som skolmåltidsbiträde i långa perioder för att jag hade ständig värk i hela kroppen. Samtidigt ställde min kroniska sjukdom Crohn till det ännu mer. Jag var trött hela tiden, så jävla trött.
Varje dag kämpade jag också för att min yngsta son skulle få må bra, han som då hade haft sin autismdiagnos i flera år, och som hela tiden blev missförstådd och ifrågasatt av en oförstående omvärld som inte förstod honom det minsta. Men framförallt blev vi som föräldrar ifrågasatta av alla de som inte hade hade en aning om vad våran verklighet innebar och varför. Nästan varje dag fick vi höra hur fel vi gjorde…
När jag tänker tillbaka på allt det där och på hur dåligt jag mådde då och hur jag satte min tilltro till att den där boken skulle få sitt utgivningsbesked minns jag också min ångest, hur den tog över mer och mer.
Dagen innan jag fick mitt utgivningsbesked blev jag sjukskriven och diagnostiserad med GAD, generaliserat ångestsyndrom.
Varför skriver jag om det här?
Av flera anledningar. Kanske för att belysa att vi alla kämpar med saker som inte syns. För att jag tycker det är viktigt att våga prata om psykisk ohälsa.
Jag befann mig alltså på botten i en spiral av dåliga tankar när utgivningsbeskedet kom. Jag bestämde mig för att ändra mitt ständigt negativa tänkande till att tänka positivt istället.
Förstår hur dumt det låter – för det är ju inte riktigt så enkelt, men för mig blev min debut som författare startskottet på mitt nya liv, också i min inställning till saker och ting. Jag insåg att det var upp till mig att bevisa för mig själv hur långt jag kunde gå. Jag visste att det främst var upp till mig att se till att hålla mig kvar, att skriva fler böcker, att få dem lästa, att få dem omtyckta.
För den som undrar har jag fortfarande stora problem med värk i kroppen och varje dag lever jag med Crohns sjukdom som ständigt påverkar mig på olika sätt. Jag har också insomni, OAB (Överaktiv blåsa) och Willis-Ekboms sjukdom (restless legs.) Var och en av dessa sjukdomar är mycket jobbiga att leva med, och kombinationen av dem är emellanåt bedrövliga – men syftet med inlägget är inte att det på något sätt är synd om mig.
Syftet med inlägget är att jag vill visa på att mycket sitter i inställningen man har till saker och ting. För ibland får jag kommentarer om att jag har haft tur som blev utgiven. Det handlar inte om det. Klart att tur kan spela in, att det exempelvis underlättar om rätt person läser ens manus vid rätt tillfälle. Men framförallt handlar det såklart om att skriva ett bra manus. Det handlar om att ta tag i saker och sedan inte ge sig – men också om att våga se sanningen precis som den är, att både se sina begränsningar men också ständigt att våga utmana sig själv. Så sätt delmål, fira så mycket som möjligt och var glad över allt det positiva du har i ditt liv! Se dig inte som ett offer – för då blir du lätt det! ❤️❤️❤️
Välkommen till min Hemsida 