2017 var året då allting vände för mig.
Det var då jag fick beskedet att min debutbok var antagen, fick tjänstledigt och påbörjade mitt år på Skrivarlinjen (distans) på Skrivarakedemin. 2017 hade jag min allra första bokrelease och fick mina allra första recensioner. Min dröm gick i uppfyllelse och jag började identifiera mig som författare.
Men samtidigt började året på ett HELT annat sätt… Det fanns nämligen mycket som var oerhört motigt i mitt liv just då.
Jag hade ständig värk i hela kroppen. Samtidigt ställde min kroniska sjukdom Crohn till det ännu mer och jag var trött hela tiden, så jävla trött.
Varje dag kämpade jag för att min yngsta son skulle få må bra, han som då hade haft sin autismdiagnos i flera år, och som hela tiden blev missförstådd och ifrågasatt av en oförstående omvärld. Utan våra anpassningar fungerade ingenting men allt vi som föräldrar gjorde blev ifrågasatt av de som inte hade hade en aning om vad våran verklighet innebar och varför. Nästan varje dag fick vi höra om alla fel vi gjorde, och till slut kändes det enklare att dra sig undan.
När jag tänker tillbaka på allt det där och på hur dåligt jag mådde då och hur jag satte min tilltro till att den där boken skulle få sitt utgivningsbesked minns jag också min ångest, hur den tog över mer och mer.
Dagen innan jag fick mitt utgivningsbesked blev jag sjukskriven och diagnostiserad med GAD, generaliserat ångestsyndrom.
Varför skriver jag om det här?
Av flera anledningar. Kanske för att belysa att vi alla kämpar med saker som inte syns. För att jag tycker det är viktigt att våga prata om psykisk ohälsa.
Jag befann mig alltså på botten i en spiral av dåliga tankar när utgivningsbeskedet kom. Jag bestämde mig för att ändra mitt ständigt negativa tänkande till att tänka positivt istället.
Förstår hur dumt det låter – för det är ju inte riktigt så enkelt, men för mig blev min debut som författare startskottet på mitt nya liv, också i min inställning till saker och ting. Jag insåg att det var upp till mig att bevisa för mig själv hur långt jag kunde gå. Jag visste att det främst var upp till mig att se till att hålla mig kvar, att skriva fler böcker, att få dem lästa, att få dem omtyckta.
För den som undrar har jag fortfarande stora problem med värk i kroppen och varje dag lever jag med Crohns sjukdom som ständigt påverkar mig på olika sätt. Jag har också insomni, OAB (Överaktiv blåsa) och Willis-Ekboms sjukdom (restless legs.) Var och en av dessa sjukdomar är mycket jobbiga att leva med, och kombinationen av dem är emellanåt bedrövliga – men syftet med inlägget är inte att det på något sätt är synd om mig. Jag HAR dessa sjukdomar, men jag ÄR inte dessa sjukdomar, jag är betydligt mer än så.
Syftet med inlägget är att jag vill visa på att mycket sitter i inställningen man har till saker och ting. För ibland får jag kommentarer om att jag har haft tur som blev utgiven. Det handlar inte om det. Klart att tur kan spela in, att det exempelvis underlättar om rätt person läser ens manus vid rätt tillfälle. Men framförallt handlar det såklart om att skriva ett bra manus och om att ta tag i saker och inte ge sig.
Jag tror på att se sina begränsningar men också om att våga utmana sig själv.
Så sätt delmål, fira så mycket som möjligt och var glad över allt det positiva du har i ditt liv! Se dig inte som ett offer – för då blir du lätt det! ❤️❤️❤️
Välkommen till min Hemsida 