Deckare finns av många olika slag. Det finns de som är mer ”mysiga” än rysliga, och så finns det sådana som är lite otäckare, och så finns det de som är extremt våldsamma eller grafiska – deckare som har skrivits för att verkligen vara skrämmande på värsta detaljerade sätt.
Jag får ganska ofta frågan om hur otäcka mina deckare är, och det är ganska svårt att ge ett tydligt svar på det, därför att det handlar mycket om vem som frågar. Det finns de som tycker att Agatha Christies deckare är otäcka samtidigt som det finns de som inte skräms av Keplers böcker, och det gör att det är svårt att ge ett enkelt svar.
De flesta av mina läsare beskriver mina böcker som ganska otäcka, och därför tänker jag att det är nog någonstans på mitten av en ”otäckhetsskala” som de hamnar. Men alla skräms vi av olika saker, så därför vill jag egentligen inte säga att mina deckare är si eller så otäcka.
Jag kollade på Storytel nyss och kan konstatera att Sätilamannen just nu är populär bland mysdeckare, se bild:
Men är Sätilamannen en mysdeckare?
Jag skulle verkligen inte beskriva boken som en mysdeckare, absolut inte. Samtidigt förstår jag att vissa delar av boken skulle kunna benämnas så. Inte fallet som utreds, det finns ingenting mysigt med det – men i det andra runtom. Relationerna i boken mellan Hannah och Jack eller Hannah och Leif exempelvis. Visst finns det delar där som skulle kunna platsa i en feelgood.
Så även om Sätilamannen INTE är en mysdeckare för mig får andra benämna den så om de tycker att den är det.
En del böcker som hör till genren feelgood handlar ju om en kvinna som precis blivit lämnad av sin man eller vars make precis dött, och det i sig är ju det minst feelgoodaktiga man kan tänka sig… därför tänker jag att om du som läsare tycker att Sätilamannen är en mysdeckare är det helt okej för mig. Men om du tycker att den är extremt sorglig och otäck och inte mysig för fem öre så är det helt okej det också.
Vad tycker du?
Välkommen till min Hemsida 