Fast riktigt så enkelt är det inte. Inte när man skriver en deckare som utspelar sig i en småstad. Inte för mig.
Det här är ett inlägg om en deckarförfattares dilemma, om mitt dilemma. Huruvida andra deckarförfattare känner igen sig i det jag skriver nu har jag ingen aning om, men så här känner jag just nu.
Det börjar bli dags för marknadsföringen av min kommande bok. Den utspelar sig i Kinna och orterna runtomkring. Den handlar om två mord. Den är fiktiv.
Samtidigt, i verkligheten: En 17-årig flicka har nyligen hittats död i Skene/Kinna och en person sitter häktad på sannolika skäl misstänkt för mord. Ytterligare häktningar har gjorts och utredningen är igång för fullt.
Kinna är en liten ort, en ort där ”alla känner alla.” Just detta skriver jag om i boken, att hela bygden på något sätt gemensamt sörjer efter de grova brott som sker, för det är ju så det blir på mindre ställen.
Jag förstår mycket väl att Kinnaborna minst av allt vill läsa deckare nu. Det här inlägget handlar om hur helkonstigt allting plötsligt blir, inte minst mina egna tankar och känslor. Jag kände inte henne. Jag är inte Kinnabo. Men det känns så. För mig som författare till den här boken känns det så.
Alla möjliga tankar dyker upp. Som en känsla av att jag egentligen vill be om ursäkt för den kommande boken, trots att det förstås inte finns någonting att be om ursäkt för. Min bok har ingenting med det som hänt att göra. Men det spelar ingen roll, för jag kan inte skaka av mig den där känslan… den där känslan av… att jag stör.
RIP Maja. ❤️
Välkommen till min Hemsida 