Det är hemskt jobbigt att gå och vänta på den där allra första recensionen på en ny bok. Man hoppas så mycket på ett positivt omdöme, samtidigt finns det en ständig rädsla någonstans inom mig som tänker att den kanske blir sågad.
Alla har rätt till sin åsikt, och jag är väl medveten om att det troligaste är att en bok får positiva omdömen från en del och negativa omdömen från en del, men just därför är den där allra första recensionen på en ny bok så oerhört viktig. En sågning är ju nämligen alltid lättare att ta om man fått positiva omdömen innan.
Men nu kan jag andas ut. Så här lyder första recensionen på Skärsår:
”Jag har precis läst ut Maria Richardssons fjärde bok om Lena Borell, Grova brott på Polisen i Skövde. Det har tagit mig liiite längre tid än planerat men det beskyller jag faktiskt katten här hemma för, för så fort jag öppnar en bok så kommer hon!
Boken börjar med en fruktansvärd händelse med ett litet barn inblandat. Man får som vanligt vara med på förhör – som jag älskar! – och sedan hur brottet nystas upp. Man får också följa upp hur det går för Lenas dotter, som sitter på rättspsyk och hur rättegången går. Det är svårt för Lena att inte få träffa sin dotter, och när de äntligen får det, blir det inte som väntat. Och ja, det gick inte som jag väntat mig heller!
Det finns scener i boken som känns helt autentiska. Det är som att vandra runt på själva brottsplatsen. Jag känner mig lite i vägen för alla poliser som febrilt jobbar. Ibland får jag lust att lägga mig i med tankar och idéer jag har men det är ingen som hör mig. Man får en insikt i hur polisen arbetar, det känns att Maria gjort en gedigen research eftersom hon inte är polis, det är så verklighetstroget.
Den här delen har lite mer fokus på relation än de tidigare böckerna. Men det är en naturlig del i det hela eftersom man får veta mer hur det går med dottern. Och även en polis måste ju vara ledig någon gång. Jag gillar att Lena inte är en försupen utredare, hon känns helt ärlig. Det är också ett gräl jag tyckte var väldigt uppiggande! Det var hett och oväntat! Det finns också scener som uttrycker den ultimata förnedringen, och otroligt spännande scener, helt omöjliga att förutse, tänker på slutet!
Om jag ska säga något ”negativt”, så är det svårt att hitta. Men det jag kan sakna lite grann är det är fullständigt galna som fanns i de andra böckerna. Den här är mer på allvar och det känns. Men det fina i slutet väger upp!
Som vanligt skriver Maria otroligt bra och medryckande! Jag älskar språket, lättsamt och speciellt. Lite som jag själv tycker om att skriva. Det finns inga svåra ord eller långa meningar. Det jag gillar allra mest är polismiljön. Förhören, det fina kollegorna emellan. Nystandet. Mitt eget gissande – vem är det som gjort det här och vad är motivet? Hur ska de lösa det här?
Tack Maria för spännande och gripande läsning!
Nu väntar jag ivrigt på bok nummer 5!”
/Åsa Persson, författare
*
Nu känns det skönt, nu när första recensionen är positiv.
Jag tycker verkligen om den här boken, det finns så många scener i den som är betydelsefulla för mig personligen.
Och visst förstår jag vad recensenten menar när hon skriver att denna bok har mer fokus på relationer än tidigare böcker. Så kan det nog vara.
I och för sig ser jag alla mina deckare som relationsromaner och tycker att jag har stort fokus på relationer i dem alla, men kanske är det allra mest i denna?
Det ska verkligen bli intressant att se om kommande recensenter håller med Åsa Persson om den saken.
Välkommen till min Hemsida 