Jag får frågan då och då från någon som har läst eller lyssnat på mina böcker hur jag bär mig åt för att skriva om de makabra saker som jag faktiskt skriver om.
Hur jag exempelvis gör för att skriva från en gärningspersons perspektiv.
Jag vet inte hur det funkar för andra författare, om de gör på samma sätt som jag eller inte, men när jag skriver ser jag min bok som en film framför mig och jag som författare är då alla skådespelarna.
Jag går alltså in i de rollerna som handlingen kräver att jag går in i.
Självklart är det lättare för mig att skriva utifrån Lena Borells perspektiv än vad det är att skriva från en gärningspersons perspektiv, men just de scenerna som är skrivna ur gärningspersonernas perspektiv ser jag som oerhört viktiga för mina böcker.
Mina deckare innehåller perspektivpersoner som begått makabra handlingar. Jag kan inte relatera till dessa handlingar men när jag går in i den rollen försöker jag hitta någonting i den personen som jag faktiskt kan relatera till. För alla människor har ju olika sidor.
När jag är i den rollen vet jag hur gärningspersonen resonerar, vad han/hon är ute efter.
Jag kan känna det då, och i och med att jag kan känna det så kan jag också gestalta det.
Det är inte enkelt. Det är klart det är svårt att skriva utifrån en gärningpersons perspektiv, men ju svårare det är desto större utmaning. Och jag gillar den utmaningen – det gör skrivandet roligare!
Välkommen till min hemsida! 