I morgon börjar årets julmånad, men idag är det fortfarande november. November månads gästbloggare heter Mikael Andersson och han släppte sin debutbok nu i höst. Boken heter ”Den som illa gör” och den berättar Mikael mer om i sitt inlägg. Att debutera som författare innebär för de allra flesta att lämna sin trygghetszon och kasta sig ut i det okända, och Mikael som också arbetar som överläkare oroade sig för hur hans författarskap skulle tas emot av patienter och kollegor.
Här kommer Mikaels text som skrevs inför boksläppet:
MORD I VÄSTERBOTTEN
Första delen av en serie på tre släpptes 21 augusti på Hoi förlag.
Jag heter Mikael Andersson och min debut har titeln Den som illa gör och handlar om en poliskommissarie i Umeå och hans dotter. En skolskjutning, en spelmissbrukande distriktsläkare, tre fifflande regiondirektörer och koppling till ett barn som trettio år tidigare föds i hemlighet och byts bort mot ett annat barn som dött plötslig spädbarnsdöd. Allt hänger ihop, ska det visa sig …
Jag är uppvuxen i Västerbotten (Vindeln) och har bott i Umeå sedan 1982. När jag växlade från att vara överläkare och verksamhetschef till att ”bara” vara överläkare 2017 fick jag lite energi över att börja skriva. Har väl alltid tänkt att jag ska skriva en bok och fick en del draghjälp att komma igång av en kompis som skrivit en halv bok och som bjöd in till ”författarhelg” i fyrvaktarstugan på Holmön.
Till att börja med tyckte jag det var helt hopplöst. Det kom ingen text ur mig och det som kom var inte bra. Men, jag gnetade på. Skrev en dystopi om en superdator som tar över världen och en genmanipulerad flicka som leder en motståndsrörelse. Kämpade med gestaltning och perspektiv, gnetade på med tempus och för många ord.
Vad som räddade mig över första krönet var min gode och tålmodige vän i Jönköping, Mats Karlsson, som läste och gav feedback. En del uppmuntrande ord, men mycket rak och ärlig korrektion.
Jag skickade dystopin till Författarcentrum Öst och skrev om den efter lektörsläsning. Bestämde mig för att den var för kort (60 000 ord) och skrev vidare (120 000 ord). Historien är rätt spännande med hantverksmässigt tycker jag inte att den håller (det tyckte inte förlagen heller …)
Så vad göra?
Kasta sig vidare! Gräv där du står! Sjukvård, landsbygd, föräldraskap. Samband och miljöer jag känner.
När jag skickade första romanen om kommissarie Roland Fransson till Hoi och lektör Elisabeth gav goda råd (”ta bort några karaktärer”) och i hyggligt positiva ordalag sammanfattade sin läsupplevelse, gav det mig tillräcklig uppmuntran för att skriva om första boken.
Det blev en bok två och tre som även de skickades till Hoi, men jag kunde inte bestämma mig hur jag skulle göra angående utgivning. Läste en hel del negativt om hybridförlag i allmänhet men hörde samtidigt flera positiva omdömen om just Hoi, som ansågs seriösa (vilket visade sig stämma). Skrev ytterligare ett manus innan beslutet mognade, det blev en kontrafaktisk kriminalroman om Stalin.
I december 2020 skrev jag på för Hoi förlag för första boken i serien Morden i Västerbotten. Boken fick en ny titel (tack gode Gud för det), mitt tidigare psalmtema fick stå tillbaka. Jag blev tilldelad en bokomslagsmakare i världsklass (Niklas Lindblad). Dan Nilsson blev utsedd till redaktör. Vi har trivts med varandra och ändå har han varit krävande (på ett bra sätt).
Så småningom blev det klart med Lo Kauppi som uppläsare (ljudboken kommer i september). Lo blev glädjande nog (med Karin Smirnoffs Sen for jag hem) framröstad som lyssnarnas favorit på Storytel 2021.
HUR GÖR MAN?
Jag kastade mig ut och skrev. Efter ett år började jag sluka skrivböcker. Stephen Kings Att skriva, PC Jersilds Skriv först fråga sen, Görans Häggs Nya Författarskolan och Kristina Ohlssons Skrivboken är de som jag tyckte gav mest.
Viktigt för mig är ett lugnt ställe, vanligen inte hemma (hund, två tonårssöner, fru och trädgård) tid på dygnet (förmiddag för mig del) och att inte låta det gå mer än några dagar mellan skrivdagarna.
För mig funkar det att ha flera projekt samtidigt, strandar jag i storyn kan jag till exempel redigera en annan text. Långa promenader för att tänka ut nästa steg. Några synopsis har jag inte skrivit. Tror det tar magin ur skrivandet. I alla fall för mig.
PR
För mig har det varit roligt at skriva och se en historia växa fram. Jag uppskattar verkligen momenten runt att bearbeta en text och har funnit glädje i att lära mig de hantverksmässiga delarna. Jag har sökt feedback från ett tiotal vänner. Även den processen har varit rolig, lite som att skriva spex eller revy (något jag ägnat en hel del tid åt), här illusoriskt ”gruppkreativ”. Förlagsdelarna, redaktörsvändorna, korrektur, baksidestext. Allt detta har jag uppskattat. Men PR? Nu ångrar jag att jag inte skrivit under pseudonym. I alla fall nästan …
Sociala medier (aldrig varit där), releasefest, boksigneringar. ”Titta vad jag har gjort! Vad duktig jag varit!” passar mig illa.
Men nu är jag här och jag tänker försöka så gott det går.
Så.
Mycket positiva känslor, men också en del ångest. Jag har jobbat som läkare i snart 30 år och nu har jag tagit mig en bra bit utanför komfortzonen. Hur kommer kollegor och patienter se på detta skrivande? Hur kommer texten/historien att tas emot? Jantelagen är relativt stark i mig, men nu gör jag mitt bästa för att ignorera den rösten i min skalle, nu är det i vilket fall för sent😁
Maria Richardsson 
En tanke på “Månadens gästbloggare: Mikael Andersson”