Idag är det den allra sista dagen i juni 2020, vi är fortfarande bara i början på den märkligaste sommaren många av oss upplevt. Det är dags för månadens gästbloggsinlägg och för första gången är det en gästbloggare som har varit månadsbloggare förut. Han heter Håkan Mattsson och bloggade här för två år sedan, i juli 2018. Då hette hans text ”Att få ändan ur vagnen – ska det ta ett helt liv att skriva sin första bok?” och mycket har hänt sedan dess. Här kommer hans nya text ”Min bekännelse.”
***
Här kommer Håkans text:
Min bekännelse
Som rubriken antyder tänkte jag ta tillfället i akt och erkänna några av mina privata pinsamheter.
Det finns saker som man kanske undviker att avslöja när man intervjuas eller presenterar sig inför en publik. Man vill ju bygga upp en seriös bild av sig själv som man hoppas folk ska respektera och finna intressant. Kalla det varumärkesbyggande. Och för oss författare är det ju inte alstren vi producerar som är varumärket, utan vi själva. Personen bakom verket.
På de fyra år som gått sedan jag släppte min första bok har jag lärt mig att varumärket behöver underhållas kontinuerligt. Det behöver utvecklas och förnyas. Ungefär som att ens egna romankaraktärer behöver utvecklas under berättelsens gång. Men den viktigaste lärdomen är att det inte handlar om att bygga upp en bild som man tror ska intressera och inge respekt. Nej, för troligen blir bilden då konstruerad. Man tror helt enkelt inte att den man egentligen är räcker till för att vinna folks intresse.
I slutändan har man då byggt upp en falsk bild av sig själv som blir allt svårare att upprätthålla och dessutom lätt för folk att genomskåda. Därför tror jag det är bättre att försöka vara transparent i så mycket som möjligt.
Du är mer intressant om du är äkta!
Med denna insikt som ledstjärna tänkte jag därför berätta lite om den verkliga Håkan, inte den där tuffingen jag ville framstå som när jag släppte min första roman Stay Metal.
Så, här följer några bekännelser
När det kommer till musik så har jag ofta vidhållit att jag lutar åt lite rockigare tongångar. Hårdrock och rock. Och visst gillar jag det. Jag har lyssnat mycket på gammal 70- och 80-talshårdrock såsom Rainbow, Scorpions, Yngwie Malmsteen, Whitesnake och även mycket på Bruce Springsteen. Men här kommer en chockerande sanning: Ibland behöver jag vältra mig i riktigt smäktande lovesongs. Alltså såna där klassiska powerballader. Till exempel i morse, då jag satte mig i bilen för att åka till jobbet. Det fick bli kärleksballadernas kärleksballad i bilstereon. You’re the inspiration med Chicago. Jag sjöng med hela vägen till jobbet. Pinsamt? Javisst. Men det skiter jag i. Ibland behöver jag en sån låt och så var det i morse.
Samma sak gäller film. Visst, jag kan gilla storslagna actionrullar och även lite läskiga filmer. Men om jag verkligen vill förlora mig i en film så är det ofta en dramafilm som får förtroendet. Till exempel Night train to Lisbon, som jag varmt rekommenderar.
Böcker då? Jo jag kan uppskatta en hårdkokt deckare eller thriller, men det som grabbar tag i mig allra mest är Storslagna äventyr som tar med sig läsaren på en resa både geografiskt och historiskt, gärna spännande skildringar där förloppet påverkas av historiska skeenden bakåt i tiden. I dessa böcker har blodet och våldet ofta en mindre framskjuten position. Det är de spännande miljöerna och det stora mysteriet som är i fokus. Sånt gillar jag! Till exempel Dan Browns och Robyn Youngs böcker.
Men jag minns fortfarande Enid Blytons äventyrsböcker från barndomen. Den absoluta favoriten var Äventyrens flod. Den boken ärvde jag av min mamma som fått den av sin mamma när hon var liten. Jag har läst den så många gånger att den nu håller på att rasa isär! Även böckerna om Femgänget var stora favoriter i min ungdom. Jag hade dem alla och läste dem om och om igen genom hela barndomen, ända upp i övre tonåren.
Så vad drar vi då för slutsatser om dessa bekännelser?
Ja, jag är nog inte så tuff som jag ville framstå för några år sedan. Jag är en romantiker och det avspeglas i det jag lyssnar och tittar på, och det jag läser.
Och det avspeglas även i min nya roman Reliken – Stjärnornas budbärare, som är mitt eget försök att skriva just en storslagen äventyrsroman med spänning och mystik men inte så mycket blod och våld, även om det också finns såna inslag.
Att släppa en ny roman i en helt annan genre och med ett helt annat språk är lite läskigt. Det är som att vara debutant på nytt. Men jag älskar det!
I dessa speciella tider bör vi rent fysiskt undvika att resa långt bort. Vad passar väl då bättre än att luta dig tillbaka i solstolen och låta Reliken – Stjärnornas budbärare ta dig med på en spännande resa ut i Europa?
Själv ska jag blåsa dammet av Äventyrens flod och läsa den ännu en gång. Ifall någon ifrågasätter valet av semesterläsning får jag använda mina barn som ursäkt, klart att de vill ta del av ett sådant mästerverk. Och kanske vill de faktiskt det. Då får det bli högläsning på altanen.
Håkan Mattsson.
Länkar:
www.facebook.com/hakanforfattare
www.instagram.com/hakanforfattare
Håkans tidigare gästbloggsinlägg hittar du här: https://mariasforfattarblogg.com/2018/07/26/gastbloggare-hakan-mattsson/
Maria Richardsson 
En tanke på “Gästbloggare: Håkan Mattsson, del 2”