(Nedan följer ett utdrag från ”Den blomstertid nu kommer” av Maria Richardsson, utgiven 2017 på Lindskog Förlag.)

Sussi var fortfarande kvar hos Jocke. Hon visste mycket väl att
hon skulle bli tvungen att gå hem förr eller senare, men hon
ville skjuta på det så länge det gick. Hon såg på Jocke och bet
på ytterligare en nagel. Han satt vid bordet och såg allmänt
sliten ut.
”Har du en cigg?” frågade han.
”Nä, de är slut”, sa Sussi.
”Jag mår kasst som fasen i dag”, sa Jocke. Han lät märkbart
irriterad på rösten.
”Okej”, sa Sussi. Hon såg på honom. Han var ofta så här.
Han kunde vara trevlig ena sekunden, men blev sedan irriterad
över något som ofta följdes av att han exploderade fullständigt.
Så hade det inte varit förut. Han brukade sällan vara på dåligt
humör. Hon visste att det berodde på något nytt som han tog.
Något han snedtände på.
”Det va faan vad du varit här länge”, sa han plötsligt.

Hon funderade på vad hon skulle svara. Hon var tvungen
att försöka muta honom på något sätt, så att hon skulle kunna
stanna lite till. Hon visste att hon var tvungen att ta sig hem
så småningom, men bara inte nu. Hon ville få en liten stund till
av det här lugnet.
”Du får faanimej betala om du ska stanna här. Jag vill vara
ifred.”

Hon tänkte att hon kunde röja upp lite, men insåg att han
inte var i skick att uppskatta detta. Cigaretter ville han förstås
ha, men hon hade inga pengar på sig. Hon funderade ett tag
och såg sedan på honom.
”Vill du ligga med mig?” sa hon. Han tittade på henne.
”Jag mår för jävligt”, svarade han.
”Men det kanske skulle hjälpa.”
Han såg på henne igen. Hon såg på Jocke och bet av ytterligare
en nagel.
”Så kan jag fixa cigaretter sedan”, lade hon till.

Han såg tveksam ut. Han var fortfarande irriterad. Han
hade aldrig legat med Sussi förut. Aldrig varit en av dem som
var intresserade av hennes kropp.
Hon ville inte ha sex. Det var verkligen inte det. Men hon ville
väldigt gärna stanna i lägenheten, och det fanns inget annat att
förhandla med.
”Om du får ligga med mig, så får jag stanna en stund
till … Okej?”